Ett eko från det förgångna dök upp i min mailkorg - en gammal kontakt från Victoria Milan. Förvisso inte helt oväntat då jag passade på att skicka iväg ett retfullt affärsmail. Efter att ha testat en produkt som just denna kille säljer - en av de som aldrig infann sig - så var jag bara tvungen att kasta in en fackla gällande den tjänst jag hade försökt prova Den hade en del problem jag gärna ville ventilera.
Förvirring uppstod först. Ett "what the fuck!!!'" hittades i min mailkorg. (Jag hade smällt rejält i dörren i våras.) Jag teg och teg. Jag ville se vad han skulle göra om jag teg istället för att snabbt replikera.
Ett halft dygn senare kom ett försök till förklaring. Följfråga från mig. Mer förklaringar. Han skrev omsorgsfullt med ett slags faderligt lugn. Vackert och poetiskt som alltid. Jag drogs in i hans värld återigen.
Jag poängterade att mitt syfte var att jag ville ha en väl fungerande yrkeskanal. Jag hade veckorna innan fått en inbjudan till hans kontor då av en kollega som inte kände till vår gamla relation. Att dyka upp där hade känts väldigt konstigt. Jag avböjde den gången. Jag ville inte behöva göra det fler gånger. Jag ville vara säker på att vi var på "speaking terms" om vi skulle råkas.
Han rekommenderad en ny app istället för den jag testat. Där jag hittade ännu fler buggar. men jag beslöt jag att släppa honom från kroken, Jag signalerade "end-of-communication" men någonstans där blev han personlig. Han skrev med korta fragmentiska fraser om det förgångna och varför han försvann. Samtidigt kändes det som om han ville få in en fot i dörrglipan. Några väl formulerade komplimanger och sen adjö för helgen.
Jag kände nu hur jag delvis drogs in hans maktsfär igen. Jag vill vara oberoende men jag vill vara nära. Jag vill kunna se honom och ta på honom. Jag vill antingen se en trist medelålders man med risig hållning (bilden jag hittade på Facebook) eller den man jag har i min fantasi. Jag vill ta in honom och bli fri - antingen genom besvikelse eller genom att trilla ner i sänghalmen. Jag vill bort från den virtuella föreställningen som hållit mig fången i snart ett år med några pauser fyllda av raseri och smärta.
Jag är villrådig - vad menar han?
Den här killen drivs av jaktinstinkt...precis som de flesta män. Jag var tydlig med mitt syfte dvs. jobb men jag fick en känsla av att han ville mer när han väl fick en kanal öppnad.
Jag kan inte bedöma hans person, syfte eller mål. Jag vill inte lägga energi på någon som inte infinner sig på det party jag bjudit till några gånger. Å andra sidan har han bjudit rejält en gång men då tvingades jag tacka nej pga livssituationen.
Ingen man har påverkat mig så med sitt skrivande. Ingen man har jag suktat så efter enbart virtuell kontakt. Vänlighet, närvaro, romantik i kombination med hjärna. Stundtals är jag hans i sinnet. Sen kommer avståndstagandet. Jag vill vara fast förankrad i verkligheten men för det behöver jag någon här och nu och det har jag inte just nu.
Det gör inte ont någonstans alls men jag är villrådig och tankfull.
