Min vän verkar stå fast vid min sida. Han är en fullträff på en väldigt massa vis. Vi träffas mer än vi kanske borde med tanke på mina projekt men han ger mig sån energi att det känns som det är värt det. Han är väldigt bra på att ta hand om mig - precis det jag behöver. Jag gjorde en halvofficell debut i hans sällskapsliv nyligen. På gott och ont. Det var skönt att vara hemlig men det är också skönt att han vill visa upp mig och introducera mig för sin släkt och sina vänner.
Jag har inte saknat Victoria Milan det minsta förrens de sista dagarna. När jag blir trött och sliten så kommer svårmodet och rastlösheten över mig. Då vill jag gärna "slänga käft" med någon vilket jag gjort med bravur på VM. Flirt är ett sätt att fördriva tristessen med. Men självklart är jag inte beredd att inleda någon affär alls. Jag har min vän och honom vårdar jag ömt.
Det största molnet på min himmel är den VM vän jag förlorade i januari och sa farväl till i maj. Tillståndet är väldigt likt sorg över en död person. Beslutet är - i alla fall för närvarande och gissningsvis för all framtid - definitivt. Jag måste inrätta mitt liv efter det men jag har sorg. En dörr är definitivt stängd. Inget hopp finns. Mitt i den reella sorgen så sörjer jag dessutom det som aldrig sagts. Hade det ändrat scenariot?
Var det kärlek eller vad var det? Eller bara outlevd passion? Eller rättare sagt delvis utlevd passion men aldrig så mycket så att någon mättnad infann sig.Ni som tumlar runt på Victoria Milan - tro inte att du kommer gå oberörda ur detta. Oavsett vad du gör där så kommer du ta med er erfarenheter och synsätt på gott och ont. Du kanske knyter an till någon på allvar vilket innebär smärta den dagen allt tar slut. Eller också så riskerar du att såra er bättre hälft. Eller den du träffar. Du kanske får dina värderingar ännu mer skruvade än vad de var innan du startade på VM - vill du det? Vill du att otrohet skall vara något som är normalt i ditt och andras liv?
Jag har skrattat mycket på VM men jag har också våndats något oerhört. Att knyta an till en person som är någon annans är inte smart. Jag gjorde det ändå...mitt fel kan tycker
Det gör ont. Det gör ont när man inser på allvar att man bara har dem till låns. Låneboken skall lämnas tillbaka - i fullgott skick. Utan skavanker och repor. Utan kravbrev och utan utslitna sidor.
Du kan inte begära någonting alls den dagen din vän återvänder till sin familj.
För egen del...
Jag ger min vän - han som finns vid min sida - all min uppmärksamhet. Jag vill leva här och nu tillsammans med de som vill och kan vara med mig. Sorgen bearbetar jag i min ensamhet. Men det gör ont.... precis som när någon dött.
ps. Den vän jag saknar har jag haft kontakt med i över två år. Han var då i skilsmässoprocess. Vi träffades dock bara två gånger då avståndet var långt. Efter ett antal familjekatastrofer och omgivande hot gjorde att han valde att göra ytterligare ett försök med sin fru.
