I am angry with you

I am angry with you:

• for not showing any hint of distance Thursday night
• for telling all these sweet things
• for asking me come back soon on Friday morning (after our night)

I am angry with myself:

• not understanding it was a new first date  – a kind of test
• not giving you more time – listening more carefully
• being so stressed the very same day that I was tremling. It wasn´t because I would meet you. It was life. I wasn´t focused on the task. I wasn´t mentally prepared.

I was self-assure and believed we would have more time. We didn’t.

I hated

• the noisy restaurant where we couldn´t speak in peace (stress reaction)
• the lousy room, dirty shower and dirty kitchen
• the thin walls

I regret

• not giving you more time and not listening more carefully
• not reaching out that night I was so terribly ill. I had you twenty minutes away. I was all alone. Not that you coild have doke anything - I just needed an anchor point  outside the hotell. Not that it had mattered at all in the long run. But you had definitely not sent that message that day if you had known.

I am in pain

• by emotional overload caused by your message and my own stupidity
• by the my illness, the pain, the fear and the need for medical care but I couldn´t get that morning and the mistakes made by health care
• because not telling you and then giving you he chance to tell me in a softer way

I was alone.
I was in pain.
I knew you had checked out.
It was none of your business. 

Do you ever regret anything yourself? Do you ever say I am sory?  Do you ever think so?

Slutet

Det var en bra dejt. Vi pratade, åt och pratade. Jag var ganska omskakad efter en körig dag. Han likaså. Vi hann inte bli speciellt djupa i samtalen. Det var för ont om tid för detta.

Väl tillbaka på rummet lade han armarna runt mig och sa "det är för väl att du är tillbaka igen". Precis som första gången vi sågs - fyra år tidigare - hamnade vi i var sin stol utan chans att röra vid varandra. Han placerade denna gång sina nakna fötterna på mitt stolsunderrede. Min arm gled ner. Kontakt.

Vi pratade om de svåra sakerna. Det som hände i somras och mitt avvisande sist han var i min hemstad. Han berättade om hans kris i somras. Det hade kunnat gå käpprätt åt skogen men det löste sig

Vi ägnade oss åt varandra i ett par tre timmar när väl isen brutits. Det var speciellt. Han kan sin sak och har utvecklats sedan sist. Han tar god tid på sig - det var underbart.

Vi tog en lång paus på slutet och myste. Han ville ge mig mer då vi ägnat oss åt honom väldigt länge men min kropp förmådde inte riktigt. Men rätt var det var så for f-n i mig och jag drog fram min leksak till egen förnöjelse. Då blev det fart på mannen och vi gick i mål samtidigt.

Jag har aldrig träffat någon mer man med en sådan kraftfull och intensiv orgasm. Dessutom har han intensiva "efterskalv" precis som jag. Detta har jag inte heller sett hos någon annan man.

När vi var klara så säger han uppskattande "va snygg du är". Jag hade strumpebandshållare, svarta strumpor och ett långt pärlhalsband på. Jag sa "det är inte bara för din skull" och log. Det var ju lika mycket för min egen skull jag klädde mig så där.

Morgonen var splittrad. Han hade telefonkonferens mitt i morgonproceduren. Jag vet inte om det var den som hämmade honom men jag kände inte riktigt det gensvar jag hade förväntat mig efter en sådan natt. Att duscha tillsammans var inte att tänka på. Duschen var genomskitigt och fuktdrypande - det var en "hit and run" manöver att bli ren.

Något plågade honom. Han verkade stressad av något - jobbet? Han var även irriterad på min resväskas storlek. Jag hade ju med ordentligt med skor pga skadorna, kläder för fem dagar (träning, fest, dejting och business), mat för allergierna och plats för laptopen.

Han sa "du får komma snart igen" och jag höll med. Han körde mig sen till hotellet jag skulle tillbringa resten av helgen på. Vi tog ett formellt avsked utanför - han var ju på hemmaplan. En gift man på hemmaplan. Jag förväntade mig ingen lång kyss.

Ett par dagar senare damp det ned ett meddelande om att han inte vill se mig mer. Jag ingav honom inte de känslor han hade hoppats på.

Jag undrar självklart vad som gick snett? En ny cliff-hanger som så många andra gånger. Ingen dialog - bara tystnad. Samma smärta på nytt.  Alla känslor och frågor stockade sig i krönet på backen. Jag visste att jag inga svar skulle få.

I mitt "vanliga" liv var det kaos också. En lavin tenderade att bli utlöst och blev det också.
Det var/är något av det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Och han är tyst.