Sista månaderna har använts till återhämtning. Jag har ett antal konversationer på gång med lämpliga kandidater men känner inget direkt "behov" av att gå vidare. Det måste vara rätt man. Jag vill inte slösa tid på fel person.
Jag var i den där staden i helgen som är förknippad med så mycket smärta av sjukdom och en kandidat som gjort mig "ont" lite för många gånger. Jag hade det helt underbart denna gång och knöt många nya bekantskaper. Jag kände hur såren läkte ihop och att denna stad kunde "återuppstå" som en stad jag älskar och njuter av.
Jag kom hem med segersötma i munnen och hade en en bra söndageftermiddag. På kvällen trillade jag och bröt armen, blev hämtad med ambulans och fick tillbringa natten på sjukhus.
Allt är under kontroll. Jag lägger ingen energi på "tyck synd om" eller annat ältande. Jag försöker lösa problem i tillvaron. Exempelvis hur jag skall komma iväg på den långresa som är inplanerad. Men visst är jag lite trött. Visst tycker jag att svärmen av elände borde ta slut nu. Jag hade sett fram mot resan som en sådan grej - nu vet jag inte om den blir av. Vissa bolag har flygförbud för den typen av gips jag har. Jag vet ju inte heller om jag kommer vara i skick att resa.
