Han dök upp rätt omgående på dejt. Detta är det önskvärda för min del. Jag orkat inte messa och maila. Jag vill inte hålla på med heta chatter etc. Jag vill inte få en felaktig bild av mannen i fråga. Jag är rätt less på det virtuella livet.
Första intrycket var "nej" för mig men han växte under det korta möte vi hade så en andra dejt bokades in. Nu har vi träffats ett antal gånger och mannen växer för var gång. Jag gillar honom verkligen.
Han är ett helt annat väsen än det mesta jag mött sista fem åren. Han är lite besläktad med min x-pojkvän men har min typ av humor vilket ger mängder med goa glada skratt. Han är oerhört trygg och omtänksam. Hans tjänstresor hit gör att vi kan ses lagom ofta och under enkla omständigheter. Hotellsängen står bäddad. Vi behöver bara en flaska vin och lite småtugg och varandras mjuka famnar.
Han messar flera gånger om dagen. Han ringer ofta om än kort. Han finns där när jag behöver honom. Han ger oändligt mycket. Jag börjar öppna upp och ger förtroenden jag nog aldrig gett någon man förut. Jag inser att den rikedom han ger mig måste jag förvalta och ge tillbaka av på ett sätt jag passat mig för att göra sista åren. Männen har inte varit värdiga detta.
Det pratas ofta om normaliseringsprocesser när folk bryts ner i sjuka relationer. Denna process finns även i sunda relationer - dvs då en positiv process. Visst var gamle pojkvännen en sund relation men då hade jag tankarna för ofta på en annan. Jag insåg hur fantasisk han var men jag älskade honom inte. Nu är det andra gamla spöket - han jag tänkte på under tiden med pojkvännen- ute ur mitt liv så jag kan ta till mig den nye mannen på ett elt annat sätt. Det är underbart!
