När jag träffade min nye vän gick jag och tog alla tester som sig bör med tanke på höstens äventyr. (Nej jag har inte haft sex under denna tid). Han frågade om resultatet för ett par veckor sedan och jag sa att allt var lugnt. Jag bekände också att detta var väldigt skönt för jag hade ogärna kontaktat affärsmannen så här långt efteråt för att berätta om den smitta jag i så fall fått från honom.
Det kändes härligt skönt att säga just detta orden. Dörren är stängd. Det var också väldigt skönt att prata om detta med en man som tål att höra det och som kan ge stöd om så hade behövts. Han har ett oändligt djup.
En timme senare går jag in på Victoria Milan bara för att se att min gamle vän helt ovetandes om min nya profil skickat ett mail till mig med en välformulerad och poetisk text. Det var som om det slog igen en dörr mitt i ansiktet på mig. Jag tänkte f-n kan han inte lämna mig i fred. Sitter det en liten djävul där uppe som bara vill mig/oss ont?
Ett dygn senare hade jag hämtat mig rätt bra och tog chansen att skriva ett välartikulerat svar om varför han inte var aktuell. Då endast med argument som gick att härleda från profil och konversation. Jag skrev med samma metaforer och samma slags poesi. Det var vackert. Jag avböjde vänligt då jag vill behandla alla med respekt på VM - även gamla "lik" som tagit kontakt helt ovetandes om vem jag är.
Han svarare återigen och argumenterade för sin sak. Jag avböjde igen - nu fyllde jag texten med det vi gemensamt upplevt fast på ett icke avslöjande sätt. Jag tog farväl.
Då stoppade han in foten i dörrspringan. Jag skickade en replik. Han fick mig då att asgarva.
Syftet med min konversation var en tyst revansch fram till denna stund. Jag ville säga farväl med den typ av feedbackloop som hade förvägrats mig i höstas. Jag hade inte tänkt berätta vem jag är. Jag gillade onekligen att "träffa" den man som jag en gång fastnade för men som jag inte sett röken av de sista åren. På slutet mådde jag dock dåligt av gamla minnen som bubblade upp. Inte p.g.a av någon slags kärlekskrankhet utan jag var bara illa berörd.
Jag tog en paus och funderade. Jag skrev ett svar där jag avslöjade att vi råkats och varför jag svarat honom alls. Jag skrev vänligt och väl avvägt. Jag önskade honom lycka till i sitt sökande. En vänskaplig dunk i ryggen....
Vad tror ni hände? Jo han läste och blockade mig. Jag vet egentligen inte om detta beror på en svaghet eller styrka. Eller kanske en personlighetsstörning som leder till dålig empatiförmåga. Dock vet jag att det är så väsensskilt från det jag vill ha och behöver. Nu är en mur definitivt rest mellan oss.
ps. Min profil är nedtagen nu. Jag och nye vännen har beslutat att göra så båda två. Jag ville invänta detta gemensamma beslut innan jag gjorde det.
