Ett värmande brev

Jag fick ett värmande brev idag från en man jag sagt adjö till. Han hörde av sig för några veckor sedan då jag var på resa. Jag bad taktiskt nog att få återkomma och skrev ett vänligt brev till honom i lugn och ro förra helgen.

Jag skrev att jag inte klarade av hemligheterna vid ett vänsterprassel. Jag skrev att jag inte klarar av att smyga in på hotellrum, inte kunna visa sig ute på stan tillsammans och inte äta frukost tillsamman. Det känns förnedrande. Jag skrev också att jag förstod att han behöver hemligheter men att det inte är något för mig.

Detta var ingen man från Victoria Milan - jag lärde känna honom i yrkeslivet. Med två små barn så är han dödsrädd att göra någon skada men ändå bedrar han sin fru. Jag förstår det inte. Jag såg en gång hur hans ögon tårades då han kom och tänka på den skada han kunde åstadkomma om han blev påkommen. Jag är glad att jag inte sa "ja" på den där konferensen.

Han undrade försynt om jag inte gillade honom. Men det gjorde jag - jag bara fixar inte paketet han anlände i.  Kanske inte heller en del av hans preferenser....men det var helheten jag sa nej till.

Killen förstod vad jag skrev. Han tyckte det var ett vacker brev. Jag är glad att han tog det så. Jag har en vän kvar. Jag tror inte på det där att:

If you cannot be lovers you cannot be friends

Det visar sig vara fel gång på gång.

Kärlek utan äganderätt - finns den?

Kärlek utan äganderätt är något jag funderat på under sista året. Finns den och vad betyder den egentligen?

Det finns åtminstonde två tolkningar. Den självklara i Victoria Milan sammanhang är gissningsvis att man inte skall komma mellan älskaren och hans fru. Det vill säga man skall respektera familjen och att man bara har honom till låns. Den andra är att han älskar dem alla - det vill säga han har fler än en älskarinna.

Oegennyttig kärlek

Jag kommer ihåg en gång då jag skickade hem min älskare. Han hade klantat till det rejält i äktenskapet - helt utan min hjälp. Det blev kris och fullkomligt artktiskt klimat i hans hem. Jag förbjöd honom att träffa mig. Jag övertalade honom att skaffa en familjeterapeut. Han hade mig som bollplank i denna härva - per mail - och jag stöttade honom så gott det gick och pekade med rak arm:

"Lös dina problem. Jag finns kvar på något vis men i vilken form får vi se när du kommit ut på andra sidan".

Så när det verkligen gällde - då älskade jag helt utan äganderätt. Det var en altruistisk helt oegennyttig kärlek. Jag ville att han skulle ha det bra och han älskade sin fru.

Denna kille hade fått lov att leka med mig - frun gjorde detsamma med sin älskare - men ändå hade jag i många stunder svårt att känna mig tillräckligt högt i prioritet. Det var svår att alltid vara på plats fyra - efter fru, barn och jobb. Kanske plats fem till och med då kompisar också var viktiga. Detta liv fick mig att ompröva vad jag höll på med....delvis.

Jag funderar på vad det var för kärlek. Jag gissar att jag kände kärlek till honom men jag var inte kär i honom. Jag hade noga valt att inte bli det och vi pratade ofta om vilka känslor som var OK att känna. Vi kom överens att djup vänskap och förtjusning var rätt nivå. Men frågan är om man alltid har det valet. Eller kan man bli kär mot sin vilja? Kan man bli kär trots alla odds är emot en? Kan man klara av att hålla affären till oegennyttig kärlek utan äganderätt?

Han är som Gud fader - han älskar dem alla

Han älskar dem alla men vill ha hennes oreserverade kärlek. Denna vilda dröm gissar jag en del män gärna fantiserar om - det vill säga - han vill ha älskarinnans kärlek men har inte bara en fru utan kanske även en eller två till älskarinnor. (I och för sig gissar jag att det finns en del kvinnor som önskar detsamma men av någon anledning tror jag det gäller fler män).

För egen del skulle jag inte kunna ge kärlek till någon som "knullar runt". Jag skulle till och med att ha svårt att låna ut min kropp till en sådan person. Vem vill vara #21 bland VM kontakterna bortsett från risken för sexuellt överförbara sjukdomar? Men varför kan jag tänka mig att dela mitt föremål för affektion med hans fru (dvs om han får leka för henne) men inte med en älskarinna? 

Jag har inte tänkt klart här ännu men jag tvärvägrar en älskarinna till - det vill säga om jag verkligen är förtjust i killen.

Det hela landar bland annat i mängden uppmärksamhet jag skulle få och mängden kärlek. Man kan älska mer än en kvinna eller man - det vet jag - precis som man kan älska mer än ett barn (man kan ha tio barn och älska dem alla). Men med en en fru och två älskarinnor så blir det svårt att vara lojal. det är svårt nog med två föremål för ens åtrå och kärlek. Jag skulle få mindre uppmärksamhet för hur skall han räcka till? Vill han dessutom ha min kärlek - då är det bom stopp för ett sådan arrangemang.

Hela denna blogpost är i viss mån ett teoretiskt filosoferande då tankarna triggades av en diskussion i veckan. En väninna hade samma slutsats som mig

"ingen avundsjuka eller äganderätt gentemot frun men däremot mot konkurrerande älskarinna"

Visst är det lite absurt?

Jag strular inte med din man

Jag tror jag fått några trogna läsare och jag kan bara spekulera i varför. Kanske är det män som kämpar att få det de vill ha på Victoria Milan . Kanske är det en kvinnor som tror att deras män bedrar dem.

Till den sistnämnda kategorin - det vill säga kvinnor som tror sig eller är bedragna - vill jag säga att jag strular inte med just din man och jag kommer inte göra det heller. Jag väljer mina älskare/partners med stor omsorg. Alla de kandidater som finns på min lista har en fläckfri CV gällande relationer på så sätt att de antingen lever i öppet förhållande, är singlar eller befinner sig i absolut sista skedet i en skilsmässa.

En gång hade jag en alldeles för tight relation med en gift man. Vi träffades aldrig men jag kan erkänna att det var en slags emotionell otrohet ändå. Jag insåg skadan när frun kom på det (dvs den fru jag inte känt till). Jag såg hennes vrede och smärta. Jag såg hennnes sorg. Jag såg hennes fullkomliga besatthet av mig och vad som hänt. Istället för att ta ut ilskan på maken så tog hon ut den på mig. Det tog henne två år att släppa taget om mig. Hon pinade mig stundtals som om jag vore en woodo docka.

Jag kan inte på något sätt ta på mig vad som hänt och känna skuld - var och en är ansvarig för sina egna relationer - men jag vill aldrig mer vara katalysatorn eller verktyget som möjliggör en otrohet.

Så för att vara oerhört explicit:

• min relation med affärsmannen kan inte såra någon. Han är inte ens svensk och bor inte heller i Sverige
• min relation med x-älskarna  - #2 och #3 kan inte såra någon
• min relation med mannen jag inte pratar om alls (nästan) kommer inte kunna såra någon heller. Men det beror kanske allra mest på att han är en hedersman som gör rätt för sig. Det finns såna män på Victoria Milan också
  
  

Storstädning i gamla relationsproblem

Jag låg i sängen i morse och städa mailen via mobilen. Det kändes lite konstigt då jag landade bland utkasten och gick igenom de där mailen som aldrig blivit sända. De där mailen som skrivits då jag mått dåligt, varit arg eller väldigt glad. De där mailen som aldrig någonsin varit tänkt skulle bli sända och de där jag bromsat in i sista stund. Det blev en slags odyseé bland relationsproblem. Hur kunde jag tänka så då? Det var oerhört skönt att slänga dem.

Mailen skrevs en gång som terapi. Genom att gestalta det jag ville säga personen i fråga så kunde jag lägga saken åt sidan. I alla fall kunde jag det lättare än om jag inte skrivit mailet. Nu bloggar jag i stället - jag har ju ingen het relation på gång som väcker den typen av känslor. Här vrider och vänder jag på det jag ser och känner fast på ett mer övergripande plan. Jag mår bra av det. Jag mår bra av att berätta historier.

Du som läser detta - tro inte att jag berättar allt här. Det finns fler personer som berör mig. De finns fler aktörer som antingen kan leda till kärlek eller en mer tillfällig historia. En saknar jag ....tystnad i över två veckor nu. Men jag har lärt mig att detta inte behöver betyda något alls....oftast beror det bara på "fucked up in life".

Igår fick syn på Lejonets statusuppdateringar uppe till höger trots att vi inte är vänner längre. Jag misstänkte en bugg i Facebook och skickade ett mail och frågade om han verkligen hade "unfriended" mig. Sen visade det sig att jag hade en prenumeration på hans feeder vilken tydligen syns i detta fönster. Jag skickade ett mail till med kort förklaring och önskade honom lycka till i livet. Tror ni jag fick något svar? En sån jäkla skitstövel.....snacka om arrogans.

Jag läser Lejonets horoskop precis:

Kommunikationen bjuder på sina utmaningar idag, kanske för att människor styrs lite för mycket av sina känslor. En diplomatisk och flexibel inställning hjälper.

Det här horoskåpet är oerhört träffsäkert! Diplomatin i hans fall verkar dock vara tystnad. Inte min grej riktigt.

Vikten av drömmar

Jag lever ett liv helt utan drömmar. Jag vågar inte längre drömma för det gör så ont att förlora dem. Livet är bräckligt nu och jag har intre råd att komma ur balans,

Samtidigt är det som om jag lever i vakum. Utan drömmar dör jag...eller kvävs långsamt.

Jag försöker sätta kortsiktiga mål....men jag vågar inte drömma alls. En AW på fredag är ungefär vad jag fixar som dröm. Kollegans fest den 2:e november likaså. Men jag vill helst våga mer....våga satsa...hitta något realistiskt mål att jobba mot,

Kanske är det därför att jag "släppte in" honom igen i min mailbox (dock ej mitt liv ännu).
Vi var en gång bra på att drömma tillsammans.
Jag hoppas mitt tålamod räcker.
För jag vill drömma igen.

Berörd men ej förförd....

Han ville mer än att ha en kommunikation gällande yrket. Jag frågade till sist. Den ena förklaringen efter den andra vecklade ut sig nästan i poesins form. Ett erbjudande om än diffust. Jag drogs in i hans värld....jag tvekar men inser att hur skall vi kunna veta om vi är bra för varandra utan att ha träffats? Den energi som vi sög ur varandra förr fick ju aldrig påfyllning i riktiga livet. Vad händer om vi möts?

Blir det det fyverkeri vi en gång planerade? Eller sitter vi där mitt emot varandra artigt konverserande men lite lätt besvikna? Jag vill men tvekar. Men jag måste. När det nu blir av. Om det nu blir av.

Jag är berörd på ett sätt jag aldrig trodde jag skulle kunna bli per mail & chat. Berörd men ej förförd. Berörd men inte kär. Jag kan känna smaken av den förtjusning jag en gång kände. Och det är väl där någonstans jag är rädd - tänk om jag blir kär?

Han smög ut bakvägen en gång... två gånger...tre gånger. Fjärde gången smällde jag i dörren så tasken nästan kom i kläm. I veckan fick jag bannor för att jag strök på hans bakgård för några veckor sedan utan att ge mig tillkänna.

Varför hörde du inte av dig?

Jag är rädd för att möta honom men mest av allt är jag rädd för att det inte blir av. Berör men ännu ej förförd.

---

Texten handlar om en man jag lärde känna för över ett år sedan på Victoria Milan.
Vi har aldrig träffats.

Ett eko från det förgångna

Ett eko från det förgångna dök upp i min mailkorg - en gammal kontakt från Victoria Milan. Förvisso inte helt oväntat då jag passade på att skicka iväg ett retfullt affärsmail. Efter att ha testat en produkt som just denna kille säljer - en av de som aldrig infann sig - så var jag bara tvungen att kasta in en fackla gällande den tjänst jag hade försökt prova Den hade en del problem jag gärna ville ventilera.

Förvirring uppstod först. Ett "what the fuck!!!'" hittades i min mailkorg. (Jag hade smällt rejält i dörren i våras.) Jag teg och teg. Jag ville se vad han skulle göra om jag teg istället för att snabbt replikera.

Ett halft dygn senare kom ett försök till förklaring. Följfråga från mig. Mer förklaringar. Han skrev omsorgsfullt med ett slags faderligt lugn. Vackert och poetiskt som alltid. Jag drogs in i hans värld återigen.

Jag poängterade att mitt syfte var att jag ville ha en väl fungerande yrkeskanal. Jag hade veckorna innan fått en inbjudan till hans kontor då av en kollega som inte kände till vår gamla relation. Att dyka upp där hade känts väldigt konstigt. Jag avböjde den gången. Jag ville inte behöva göra det fler gånger. Jag ville vara säker på att vi var på "speaking terms" om vi skulle råkas.

Han rekommenderad en ny app istället för den jag testat. Där jag hittade ännu fler buggar. men jag beslöt jag att släppa honom från kroken, Jag signalerade "end-of-communication" men någonstans där blev han personlig. Han skrev med korta fragmentiska fraser om det förgångna och varför han försvann. Samtidigt kändes det som om han ville få in en fot i dörrglipan. Några väl formulerade komplimanger och sen adjö för helgen.

Jag kände nu hur jag delvis drogs in hans maktsfär igen. Jag vill vara oberoende men jag vill vara nära. Jag vill kunna se honom och ta på honom. Jag vill antingen se en trist medelålders man med risig hållning (bilden jag hittade på Facebook) eller den man jag har i min fantasi. Jag vill ta in honom och bli fri - antingen genom besvikelse eller genom att trilla ner i sänghalmen. Jag vill bort från den virtuella föreställningen som hållit mig fången i snart ett år med några pauser fyllda av raseri och smärta.

Jag är villrådig - vad menar han?

Den här killen drivs av jaktinstinkt...precis som de flesta män. Jag var tydlig med mitt syfte dvs. jobb men jag fick en känsla av att han ville mer när han väl fick en kanal öppnad.

Jag kan inte bedöma hans person, syfte eller mål. Jag vill inte lägga energi på någon som inte infinner sig på det party jag bjudit till några gånger. Å andra sidan har han bjudit rejält en gång men då tvingades jag tacka nej pga livssituationen.

Ingen man har påverkat mig så med sitt skrivande. Ingen man har jag suktat så efter enbart virtuell kontakt. Vänlighet, närvaro, romantik i kombination med hjärna. Stundtals är jag hans i sinnet. Sen kommer avståndstagandet. Jag vill vara fast förankrad i verkligheten men för det behöver jag någon här och nu och det har jag inte just nu.

Det gör inte ont någonstans alls men jag är villrådig och tankfull.