Du kommer inte gå oberörd

Ett brev till en kontakt på Victoria Milan

Nej det är inte kul när äktenskapet stagnerat och så har nog de allra flesta här på VM. Man slutar att utvecklas och prata någonstans och då dör kärleken. Glöm ej att vad du än gör här - oavsett om du träffar någon här eller ej - så kommer det att påverka dig på något vis. På gott eller ont.

Du kan få en härlig tid, du kan rusa hem och hantera vardagen med lättat hjärta och älska din sambo/fru igen för den hon är för du får resten av en älskarinna. Du kan bli påkommen och såra din fru/sambo. Du kan bli dumpad av din älskarinna och må skit. Du kan såra henne själv. Du kan också få ont på ett annat sätt som innebär att du inser att du älskar din fru och att du vill satsa på det du har. Du blir rädd för vad du håller på att orsaka vilket är sunt. Du dumpar då din älskarinnan…hur känner hon det då?

Det som ter sig som lek kan göra jäkligt ont även om reglerna är glasklara. 

Jag hade en vän i utlandet som jag hittade på VM. Vi mailade i 18 månader. Han åkte tyvärr över Atlanten och det innebar att vi inte kunde träffas. Vi gjorde "slut" flera gånger - antingen genom att han tystnade (för att läget var lönlöst gissar jag) eller genom att jag smällde i dörren för hela grejen sög så mycket energi.

Efter 18 månader sågs vi på hotell i Stockholm. Ja vi hade middag och makalös sex - två fysiska främlingar kortslöt till sist den laddning som byggts upp efter oändligt långt förspel och stor vånda. Blixt och dunder! Vi skulle träffas snart igen trots avståndet.

Kanske fick han ont i själen av att ha träffat mig och haft det ljuvligt och sen inte ha detta inom räckhåll på hemmaplan varken i form av en lokal älskarinna eller frun. Kanske var det krass ekonomi – han hade blivit uppsagd. Kanske var det något annat som hände. (Jag vill ha svar men har inte fått chansen att fråga).

Under 14 dagars tid jagade han som en idiot på VM - han hade två profiler uppe samtidigt. Jag frågade vad han höll på med. Han var i själslig vånda på något sätt framgick det. Båda profilerna togs ner. Tre veckor senare släppte han bomben - nytt försök med frun på hemmaplan.

Hur kul var detta för mig?
Där satt jag ensam och utan chans att prata ut med honom och jag teg. Utan chans till "efterprat" och förståelse. Jag var stum av förundran för att han tog tag i sitt liv och för att han inte var en 100% player (vilket jag skyddat mig själv genom att tro). Jag började se honom som en hedersman.

Vi sågs en gång till på ett fik, Inget djupt prat - omständigheterna var inte de rätta. Det blev ett fint avsked men fan vad ont det gjorde efteråt! 

Min vän var bara till låns så jag lämnade tillbaks honom hel och ren utan krossat hjärta. Ja sa precis det han ville höra. Jag dunkade honom i ryggen för att han tog rätt beslut och grät mig till sömns ett antal nätter i tysthet. Vi höll kontakten tills nyligen - små artighetsnoter inget annat. Tyvärr stal han en bit av mitt hjärta även om jag kämpar med näbbar och klor att få det tillbaka.

Detta var inget jag hade med i planerna - jag knöt an. Jag var inte kär - jag knöt an. men det gör ont nog.

Vad vill jag säga med detta?
Jo allt vad du gör här kommer att påverka dig på något vis. Till det bättre eller sämre oavsett om du löper linan fullt ut eller ej.

I värsta fall blir du en vaneförbrytare med sju älskarinnor på fyra år (jag har fikat med en sådan – de finns). Eller en man som bara vill flirta och webbsexa och som drogar på detta ständigt och lever ett separat virtuellt liv. Eller så blir du sårad som en annan av mina kontakter blev här - han blev utnyttjad och dumpad av en dam. Sexuellt frustrerad mötte han mig och hade planerat samma sak - d.v.s. sexuellt utnyttjande redan första dejten när han drog med mig till sin lägenhet mitt på blanka eftermiddagen. Men så brast det för honom. Rösten gick upp i falsett och han fick panik och "flydde". Men först var han tvungen att sparka ut mig ur lägenheten. Det var knäppt - helknäppt men jag trodde på det han beskrev i sitt mail efteråt. Han backade på det han var på väg att göra - han kunde inte utnyttja mig. Han hade ett samvete. Men det gjorde ont i mig ändå trots att inget hände. Jag hade haft stora förhoppningar på killen. Han passade min dåvarande livsplan....

I bästa fall kommer du till insikter innan du gör dig själv eller någon annan skada. Eller också blir detta språnget till en skilsmässa. Vem vet... men du kommer inte gå oberörd från Victoria Milan…jag lova. Så var nu inte naiv i det du skall till att göra....kanske. Oavsett om du gör det eller ej så kommer detta att påverka dig.

Jag vill inte ha deras kåta taskar...

Efter 18 månaders bekantskap hade jag hade sex med en man som var gift. Det verkade vara slutfasen av äktenskapet så samvetet var dövt för både honom och mig. Han hade bestämt sig för att leva dubbelliv men han vände åter hem igen efter en tid. 

Jag vet inte om jag var en idiot eller ej men då kändes det som äkta känslor om än med uttalad "icke äganderätt". Jag var inte manipulerad...jag var tagen med storm. 

Fortfarande önskar jag hade fått njuta ett tag till.....tills det där rosa skimret runnit av och den grådaskiga patinerade mindre smickrande ytan kommit fram. Det hade varit enklare då än vad det är nu.

Nu fördriver jag tiden med att frottera mig i dyn hos de som bedrar sina fruar. Jag vill se deras sjaskighet. Jag vill känna deras dåliga andedräkt. Jag vill se deras feta magar och gubbighet. Jag vill definitivt inte se en vältränad triatlontävlare framför mina ögon - jag vill se en gubbe. En gubbe jag kan glömma.

Ingen kommer när mig. Ingen får röra mig. Ingen får ens bjuda ut mig på fika eller ett glas vin. Jag vill hålla distansen. Jag vill inte ha deras kåta taskar vare sig i mig eller bredvid mig. Jag vill inte ha dem alls. Jag vill bara förstå eller drabbas av så mycket äckel att jag blir fri.

Jag gör allt vad jag kan för att i realtid och i verkliga livet ägna mig åt nära och kära.

Varför är det så svårt att glömma?
.

Om affärsmän, affärsmannakultur och älskare

Jag har haft en bra dag trots många distraktionsmoment - bilen på verkstad bland annat och störiga barn.

Jag hade en lång diskussion med en affärsman från samma land som en av mina gamla X-älskare kom ifrån. En person som jag ibland hade svårt att förstå mig på. Killen jag chattade med hade regelbundna besök till Sverige och hade stor kunskap i hur svenskar gör affärer.

Jag fick de kulturella skillnaderna klarlagda utan att på något som helst sätt lägga orden i munnen på denna vänliga man. Han beskrev en bild med egna ord som stämde bra med min. Hans nationalitet är tuffare i affärer och mer undanglidande. Svenskarna är rakare och kör oftare med öppna kort. Bilden stämde bra med de jag sett hos X-älskaren och fått verifierat av andra branschmänniskor. Undanglidande när han inte hade svar på tal, behövde väntetid eller kanske ville ha mig i depån för framtida behov.

"Har jag ingenting sagt så finns ingen stängd dörr"

Killen jag chattade med garvade gott när jag nämnde att hans landsmän ofta behandlade sina kvinnor som affärsrelationer. Vi hade riktigt kul.

Tjatet på Victoria Milan och Facebook håller mig igång och skingrar den trötthet och sorg som egentligen inte alls kommer på grund av män (även om det kan te sig så i denna blogg). Jag kommer definitivt inte träffa någon denna gång. Jag vill bara efterbearbeta en del iakttagelser och hypoteser. Var gör man då inte detta som allra bäst - jo på Victoria Milan förstås.

Jag kom idag ytterligare ett steg längre i mitt "aftermath" problem. Jag tappade respekten för killen ....lite grand. Jag skickade iväg en virtuell brakfis i form av en skämtbild. Jag vet att han garvade gott och jag skiter i vad han tycker om mig  - bilden var burdust osmaklig (självklart inget sex). Jag vet han ler i sin kammare men sitter med någon jäkla tvångströja på sig. Den har han valt själv - men jag har ingen aning om varför. Jag vet jag fick honom att skratta och det stärkte mig i den "osynliga maktkamp" som försiggår.

Jag mådde bra idag när jag klev ner från smaklighetens, måttfullhetens, stilens och dygdens altarring.

Om polyamori och äkta kärlek

Livet är hårt just nu. Jag orkar inte riktigt med det. Trots detta så tänker jag mycket på otrohet, skuld, singleliv, tvåsamhet och varianter av sexuell samvaro såsom små kinks, trekanter, polyamori och sann djup kärlek.

De samtal jag hade i helgen var bra. Det tyder på exakt det öppna sinnet jag förväntade mig att möta. Inte för att jag vet exakt vad jag vill. Inte för att jag framställde några krav eller önskemål. Men jag inser att killen är lika öppensinnad som jag och har liknande erfarenheter. 

Det är underbart med sex när man vet det finns kärlek med i scenen. Det ger mig en trygghet som är befriande. Jag kan ta för mig, gäcka, retas, be om hårdare eller mjukare eller helt enkelt skrika "fuck me hard" och i nästa stund ligger vi och skrattar för fulla halsar.

Jag får enormt mycket. Jag vet han njuter lika fullt ut. Det är inte ett KK förhållande ... detta är äkta varenda sekund. Jag njuter maximalt...så underbart.

Efter sådana ljuvliga möten förstår jag de som är otrogna när de inte får sex hemma. Ja vill inte leva utan detta. Men jag har bara svårt att förstå dem som vill ha "äkta känslor" hos sin "KK" för att kunna bedrar sin äkta hälft. Det vill säga de som inte bara vill ha sex. De som vill ha mer än så. De som leker med elden både vad det gäller deras egna känslor och känslorna hos den de har att göra med i sänghalmen.

En gång misstänkte jag att en av mina kandidater (som var en passionerad och romantisk man ) älskade att lida. Det var en varmhjärtad man med stor känsla för etik och moral. Ändå bedrog han - men han valde damer på andra sidan jorden. Han hade kakan och åt den samtidigt,,,för att han kunde och för att det smakade gott. För att det var på lagom avstånd....kunde aldrig bli något på allvar (gissar jag). Ett slags skydd med andra ord som gjorde att  han kunde ge sig hän totalt när de väl träffades. 

Är det "äkta kärlek", en het stund i hemlighet eller är det polyamori en sådan man söker?
Kan man ha djupa känslor för två partners samtidigt? Funkar detta? Eller blir man lätt schizofren? Blir den andre svartsjuk? Kan man ha en trekant? Vad kan och kan man inte göra?

Jag vet inte vad jag vill men hamnar jag i ett känslomässigt limboläge igen - genom att vara kär i två - så vill jag inte bedra någon. Jag vill kunna köra med öppna kort och jag hoppas att detta går vägen. Det vill säga om det någonsin skulle bli aktuellt. Jag har ju inte precis någon kö på gång....och jag letar inte heller efter fler kandidater....

  

Ännu ett svart får är vilse...

Ännu ett svart får är vilse igen. Jag kan se hans spår på nätet. Försöken att lappa ihop äktenskapet sket sig uppenbarligen. Detta svider....på många sätt.

Jag hade hoppats - för hans skull - att han skulle lyckas. Jag hade hoppats för hans familjs skull. Jag vände honomen gång ryggen för det var exakt det han behövde. Det var det han bad om.

Jag skickade i natt en vänlig fråga. Jag vill inte bli mental coach men jag vill vara en god medmänniska. Jag vill lyssna....kanske kan jag hjälpa till på något vis. Kanske kan jag få svar på några av mina frågor....framför allt det outsagda oss emellan. Men jag har även nya frågor av mer allmän karaktär.

Vem vet....jag kanske inte ens får svar på min vänliga fråga:
"Hur är det?"

Ett av de svarta fåren kom tillbaks idag

Ett av de svarta fåren trillade ner igen i min mailkorg. En av de som valde att bedra sin fru för att få sex när han inte fick det hemma. En av de som hade provat lite damer på tjänsteresa men ej funnit rätt. En av de jag hade på "prospektlistan" men eftersom han ej var i skilsmässa ännu så passade jag. Jag ville inte vara verktyget/katalysator till att krascha ett äktenskap.

Han sa adjö i maj för att försöka rädda äktenskapet en sista gång. Jag hade gärna velat lyckönska honom men mailboxen var stängd. Det kändes snopet och samtidig rätt. Vi hade aldrig haft sex men han var en "vän" för mig efter kilometerlånga mail.

Borttappad vän eller utdraget jack

Idag dök han upp i min mailkorg som single. Om han är lycklig och fri eller svårt sargad vet jag inte. Jag blev vi alla fall glad för jag gillade den killen. Även om det hänt mycket i mitt liv så vill jag hålla kontakten.

Victoria Milan är ofta en nödlösning för äktenskap i kris. Samtal och mail med de jag mötte där sade mig detta gång på gång. Statistiken i efterhand visar detsamma. När man gett upp och skiter i följderna så går man till VM. Det är en tillfällig lösning för att härda ut eller få energi ut ur relationen. Det är inte rätt men så fungerar många män och kvinnor

Av de sex män jag kom nära på ett eller annat vis under två år så är

• tre skilda
• en kämpar för sin relation fortfarande men jag tror det skiter sig
• en befinner sig i vakum då det hänt saker i familjen - katastrofer, skilsmässan startades upp för många år sedan
• en är status okänd för, men hans fru är skriven utomlands, husen sålda och hon har flyttat. 

Victoria Milan är näst sista stationen för många äktenskap. Endast en av dessa män har inte blivit påkomna. De har valt att antingen vända hemåt för att slutföra skilsmässa eller för att lappa ihop

Vad gör jag med min återvändande vän då?
Jag fixar nog en affärslunch. Jag vill se hur han landat och jag har en del gamla VM erfarenheter jag själv vill prata om med någon. Jag bryr mig och vill ha honom i mitt nätverk men sex är uteslutet av många skäl.

Jag ler dock för jag fick i och med detta mail kvittens på att med respekt så behåller man sina vänner.....lyckat strategi.

Att förlora en vän på Victoria Milan och livet i allmänhet

Livet har varit hektiskt det sista. Jag renoverar hus och sliter därmed som ett djur. Barnen har dock kanske mer sugit musten ur mig mer än själva arbetet. Jag är trött - mycket trött. Orkar knappt arbeta det jag skall. Sover väldigt dåligt.

Min vän verkar stå fast vid min sida. Han är en fullträff på en väldigt massa vis. Vi träffas mer än vi kanske borde med tanke på mina projekt men han ger mig sån energi att det känns som det är värt det. Han är väldigt bra på att ta hand om mig - precis det jag behöver. Jag gjorde en halvofficell debut i hans sällskapsliv nyligen. På gott och ont. Det var skönt att vara hemlig men det är också skönt att han vill visa upp mig och introducera mig för sin släkt och sina vänner.

Jag har inte saknat Victoria Milan det minsta förrens de sista dagarna. När jag blir trött och sliten så kommer svårmodet och rastlösheten över mig. Då vill jag gärna "slänga käft" med någon vilket jag gjort med bravur på VM. Flirt är ett sätt att fördriva tristessen med. Men självklart är jag inte beredd att inleda någon affär alls. Jag har min vän och honom vårdar jag ömt.

Det största molnet på min himmel är den VM vän jag förlorade i januari och sa farväl till i maj. Tillståndet är väldigt likt sorg över en död person. Beslutet är - i alla fall för närvarande och gissningsvis för all framtid - definitivt. Jag måste inrätta mitt liv efter det men jag har sorg. En dörr är definitivt stängd. Inget hopp finns. Mitt i den reella sorgen så sörjer jag dessutom det som aldrig sagts. Hade det ändrat scenariot?

Var det kärlek eller vad var det? Eller bara outlevd passion? Eller rättare sagt delvis utlevd passion men aldrig så mycket så att någon mättnad infann sig.

Ni som tumlar runt på Victoria Milan - tro inte att du kommer gå oberörda ur detta. Oavsett vad du gör där så kommer du ta med er erfarenheter och synsätt på gott och ont. Du kanske knyter an till någon på allvar vilket innebär smärta den dagen allt tar slut. Eller också så riskerar du att såra er bättre hälft. Eller den du träffar. Du kanske får dina värderingar ännu mer skruvade än vad de var innan du startade på VM - vill du det? Vill du att otrohet skall vara något som är normalt i ditt och andras liv?

Jag har skrattat mycket på VM men jag har också våndats något oerhört. Att knyta an till en person som är någon annans är inte smart. Jag gjorde det ändå...mitt fel kan tycker

Det gör ont. Det gör ont när man inser på allvar att man bara har dem till låns. Låneboken skall lämnas tillbaka - i fullgott skick. Utan skavanker och repor. Utan kravbrev och utan utslitna sidor.

Du kan inte begära någonting alls den dagen din vän återvänder till sin familj. 

För egen del...
Jag ger min vän - han som finns vid min sida - all min uppmärksamhet. Jag vill leva här och nu tillsammans med de som vill och kan vara med mig. Sorgen bearbetar jag i min ensamhet. Men det gör ont.... precis som när någon dött.

---

ps. Den vän jag saknar har jag haft kontakt med i över två år. Han var då i skilsmässoprocess. Vi träffades dock bara två gånger då avståndet var långt. Efter ett antal familjekatastrofer och omgivande hot gjorde att han valde att göra ytterligare ett försök med sin fru.

Borttappad "vän" eller utdraget jack?

Jag skrev ett långt brev till en av mina gamla vänner på Victoria Milan men han hade stängt mailadressen. Han hade även stängt föregående mailadress och den dessförinnan. Han hade gått upp i rök. Jag hade inte svarat på det mail han postade för cirka två månader sedan så jag gissar han blev sur och gallrat ut mig.

Varför gör det så ont att att ta farväl? Varför gör det så ont att tappa kontakten med folk? Även de som faktiskt inte ligger på heta listan längre.

Jag betraktade honom som ett mellanting mellan vän och potentiell älskare. Han kände till min nye vän - single killen. Han  har ett varmt hjärta och gratulerade mig då jag per mail berättade om honom. Men ändå....man kan säga "hej då". Man kan säga "på återseende". Man kan säga nått innan man drar ur jacket.

---

I morse (det vill säga ett dygn senare) fick jag ett mail av killen. Han berättade att han och hans fru skulle göra ett nytt försök och bad oss - det vill säga en handfull damer på maillistan - låta bli att kontakta honom.

Jag är glad att han går rätt väg igen. Jag är glad att vi aldrig haft i hop det annat än i form av en del personliga mail. Vi var lite grand av varandras stödsystem även om jag får erkänna att det tidvis slog lågor i våra mail.

Mailkorgen med komprometterande mail är slängd, kontot är stängt. Dock avslöjade den nya mailadressen hans identitet och han är sökbar på Facebook. Jag funderade på att varna honom men beslöt att låta bli. Chansen att någon tokig dam börjar stalka honom på riktigt är osannolik. Han hade inte skickat avskedsmailet till de "tokiga" som han inte litat på.

Avskedsmailet till mig skickade han till en adress jag bara använde en gång av misstag. Kanske hade han gallrat ut alla de heta mailen innan återföreningen med frun och därmed förlorat adressen. Kanske hade han en tanke bakom detta...vad vet jag?

Hoppas du lyckas, hoppas allt går väl.
STOR KRAM! sänds härmed över även om du aldrig kommer få den

Jag vandrar ut ur skuggans land - epilog över en "död" relation

Affärsmannen och jag träffades till sist i hans hemstad i annat land. Jag sprang nästan rakt i hans famn när jag letade efter hans bil och SMS:ade samtidigt. Kramen var oväntat lång, hård, varm och innerlig. Den kändes ärlig.

Vi promenerade till ett utefik och åt kycklingsallad och lite vin. Vi pratade länge och väl. Han såg strålande ut och jag kände att allt var som "förr" bortsett från att han var en gift man som åt åtminstone för stunden gett upp tanken på skilsmässa och bestämt sig för att vara sin fru trogen. Jag hade massor jag ville prata om och precis som vid förra mötet så plockade han upp den största stenen i strandlinjen för att syna vad som fanns därinunder. Jag passade dock - det var inte rätt ställe att tala om kaoset tidiga och sena januari. Jag ville men jag tvekade...jag trodde naivt att jag skulle få chansen kanske senare den kvällen. Det var fel.

Jag antog rollen som "karriär coach". Jag visste att det är det han behövde allra mest och jag ville verkligen och vill fortfarande hjälpa honom. Det var intressant att fråga ut honom och känna honom på pulsen karriärmässigt och yrkesmoralsmässigt. Jag blev imponerad över hans affärsetik och hans personlighet. En gång gissade jag att det var si och så med den - jag hittade ju honom på Victoria Milan. Tänk vad fel man kan ha.Jag missbedömde denne man flera gånger men enbart på grund av bristande information - inte på grund av vad han egentligen sade eller gjorde.

Jag fotograferade honom då han pratade. Ljuset var makalöst. Det mejslade ut den lite magerlagde men vackre man. Skuggorna spelade över hans grå tinningar. De vackra tänderna och smittande leendet. Ljuset pendlade mellan varmt och kallt då solen sjönk efter hand och skuggorna kom krypande.

Det tog mig nästan två år att komma till skott med denna fotosession. Ödet kom emellan flera gånger. Viljan tröt några gånger...avståndet var långt. Sen sparkade jag ut honom en gång med buller och bång. Jag var tvungen att smälla i dörren så hårt att ingen chans till återvändo skulle finnas. Han sög musten ur mig vid den tiden men allt ändrade sig några månvarv senare. Nu satt jag där med kameran i högsta hugg men för sent. Vår tid hade passerat - i alla fall för denna gång.

En del bilder blev strålande. Andra sämre. De är dock perfekta minnen över denna stunden. Det var kanske sista gången vi sågs.

Det blev dags att bryta upp och han frågade ut mig grundligt om kvällens planer och hålltider. Jag talade om att det inte fanns några förrns klockan 22. Han pekade att hans bil stod väldigt nära åt ena hållet och hotellet åt andra. Jag kläckte ut mig några väl valda ord som att jag inte ville vara ett problem för honom och att han skulle höra av sig om han blev en fri man. Jag missade att han kanske sa: "min bil står alldeles bredvid här och jag kan köra dig till hotellet" fast då dolt i diffusare ordalag,  Jag missade chansen men det kanske var ödets nyck.

I efterhand gjorde det ont för jag hade hoppats på en instant turn off av den typen man ofta får då man ser en het dejt i krasst dagsljus. När man ser fårorna i ansikten, kalaskulan och en del inte så tilltalande personlighetsdrag. Men han växte denna stund...dessa timmar...i solen på ett utefik en sen fredags eftermiddag. Dessutom hade han en kropp som en olympisk idrottsman. Inte på en enda punkt följde han mitt manus.

I efterhand gjorde det ont för jag hade bestämt att en sista natt hade varit OK men jag missade den vaga och oartikulerade chansen. Jag skickade i stället hem honom med rak arm. Jag uppförde mig med integritet och värdighet. Jag betedde mig inte som ett våp. Jag sa inte som det var - att han gjort djupt in tryck på mig. Men varför? För att jag vill honom väl? För att jag inte vill stöka till mitt nya liv? Eller för att jag ville stärka mina odds på sikt? Inte vet jag. Gissningsvis en kombination av allt. Jag gjorde det rätta.

Med ett mail försökte jag få bekräftat vad jag "sett" i efterhand. Jag fick inget klart svar. Men det gjorde ont.

Jag vänder mig nu om mot solen. Jag lämnar skymningslandet - det vill säga minnet av en relation som borde vara död. Jag är här och nu och vill leva, älska, bli älskad och ha det bra. Jag har en ny vän som avgudar mig och tar hand om mig på alla sätt och vis. I hans närvaro förbleknar minnena men i min ensamhet så känns det fortfarande. Jag grämer mig över det som aldrig blev av. Minnena av allt vi aldrig gjort. Planerna och fantasierna. Allt det som aldrig blev av. Åtrån som kunde blivit kärlek.Vad vet jag?

Det gör ont men jag gör allt jag kan för att städa bort spåren. Jag hoppas det går.

Varför hör män alltid av sig först när man dragit vidare?

Det är nu tre veckor sedan jag träffade en single kille som slukar mig med hull och hår utan några som helst reservationer. Eller rättare sagt - vi slukar varandra. Han är makalös och han avgudar mig!

Jag har informerat de som stått på tur på min dejtinglista. Antingen har jag skickat dem ett mail med sanningen eller också har jag bara sagt att jag inte kan träffa dem. En del blir sura men de flesta tar det riktigt bra. Jag får mest lyckönskningar.

När hela mitt sinne är fokuserat på här och nu och mitt synfält smalnar av till tunnelseende...vad händer då? Jo de riktigt gamla goda årgångarna hör av sig. Det vill säga män som tackat nej (för tillfället) på grund av att de skall fixa sina egna liv. De män jag räknat ut mer eller mindre för gott men också de män som gett det absolut största intrycket på mig genom tiderna.

En väninna sa en gång att män hör av sig först när de inser att de totalt förtvinat ur viktighetsgrad i en kvinnas sinne. När de väl nått bottenstatus så börjar jakten igen. Jag börjar tro detta är sant.

Jag fick tre mail under veckan från tre av dessa män. Två ville bara ta tempen på mig men jag blev lite rörd över att de bryr sig fortfarande. Den tredje sa sig längta efter den träff vi skall ha å yrkets vägnar i maj. Han bekymrade sig dessutom för om han skulle vara i landet vid det tillfället. Det högg till i mig då denne kille har en del av mitt hjärta och kommer alltid ha det. Men sen framkom det att han behövde hjälp med sin CV och MS Word. Kanske är han inte så motiverad i alla fall.. Kanske var det bara om en väldigt ytlig behovstillfredsställelse.

Jag drog nästan en lättnande suck Om affärsmannen varit motiverad fortfarande så hade jag haft svårt att stå emot. Inga trohetslöften är avgivna mellan mig och min nya vän men det hade ändå blivit komplicerat.

Jag trillade tack och lov snabbt tillbaka till "här och nu" med lokale vän. Killen som körde 12 mil för att kunna umgås med mig i bilen i stället den stunden det skulle ta för att ta bussen till stan. Killen som tar varje chans som finns för att se mig. Killen som älskar att bjuda ut mig ståndsmässigt och visa upp mig. Killen som alltid skickar godmorgon- och godnattmail oavsett var han är i  världen.  Killen som älskar att ha sex med mig. Killen som är seriös men som samtidigt inte forcerar.

Han är bedårande. Kanske blir jag kär....vem vet. Jag njuter varenda sekund i alla fall.

Varför är single killarna räddare än de gifta?

Efter snart två år till och från på Victoria Milan så är min slutsats att de gifta männen är mindre rädda om sina äktenskap än vad singlarna är om sin frihet. Singlar vill vara anonyma hur länge som helst. Mängder av trivsamma och präktiga äkta män har däremot presenterat sig med fullständigt namn och kopplat upp sig mot min profil på diverse olika sociala nätverk. En single verkar helst både köra första dejten och borda en helt anonymt ett antal gånger innan han säger vem han är. Han får något vilt i ögonen eller drar sig ur mailkonversationen ganska så omgående när identitetsfrågor kommer på tapeten.

Det är inte så att jag frågar singel-kandidaterna vad de heter men de blir förbaskade när jag inte vill ge dem mitt fulla förnamn vilket innebär att jag blir 100% spårbar. Då jag i det läget säger att de kan få det om jag får deras fulla namn så drar de sig ur. Självklart erbjuder jag dem mitt fulla namn i retur – det vill säga om det inte klarar av att Googla själva. Men det hjälper inte. Min slutsats i dessa fall är att de vill vara anonyma men accepterar inte att jag också vill vara det.

En gång hade en singlekille hittat min Facebookpage och berättade detta spontant. Då jag nämnde att jag hittat hans Facebook så sa han att det var OK. En timme senare dumpade han mig dock med ursäkten att han inte villa ha ihop det med någon som knyter an. Jag gissar att anonymitetsproblemet fanns med här. Men vad vet jag egentligen...inte ett enda skit. Per mail har man ingen aning om vad som är sant eller falskt. 

Jag är nog naiv men jag trodde inte anonym sex och anonyma relationer förekom annat än undantagsvis IRL och på film. Det vill säga att folk dönar i säng efter en blöt kväll på krogen. För egen del skulle jag aldrig lämna ut vare sig min kropp eller delar av min själ till en man som inte har stake för att stå för vem han är. Neppeligen. Glöm det! Jag vill veta vem jag ger mig i lag med - det gäller såväl säkerhet som att jag inte tänder på osäkra och otrygga män. Jag vill inte ha ett anonymt knull!

Till saken hör också att jag haft en Internetstalker efter mig i över två år. Jag vet vad folk är mäktiga att göra i anonymitetens namn. Jag vet exakt vilken effekt det hade på denna person när han avslöjade sin sanna identitet på LinkedIn där han bevakade min profil dagligen. När han insåg att allt han skrev till mig och alla hot mot mig gick att spåra till honom så la han av.

Man kan göra mycket ont i anonymitetens namn - man behöver inte ta ansvar över huvud taget.  

Jag kan i och för sig förstå om en gift man eller en man i relation skulle vilja vara anonym. Men de fåtal jag varit i kontakt med har agerat precis tvärt om. De har klart och tydligt skyltat med vilka de är. Jag gissar det är för att skapa förtroende och jag gissar att det varit väldigt trygga män jag mött.

Relations- och intimitetsrädda singlar

Singlekillar ter sig rädda för såväl intimitet som relationer. De verkar fastna i beräkningen:

"Vad kostar kakan? Undra hur god den är? Kostar den inte lite för mycket? Nej den är nog för dyr...jag törs inte". De vågar inte ens smaka på kakan. Det är precis som om ett ligg eller flera kan leda till ofrivilligt äktenskap. Jag förstår mig inte på dem. Man har ju full beslutsrätt under hela resan. Man har rätt att ändra sig.

Män i relation tar för sig på ett annat sätt. Gilla eller ogilla - rakt spår. Raka rör. Men de är ju gifta och kan alltid gå på reträtt när som helst...."jag är ju gift". De är väl också intimitetshungriga så till den milda grad att de struntar i risken att "knyta an".

Nu får jag säga att jag faktiskt inte haft ihop det en enda gång med en gift man – annat än med en som fick leka och en som var i skilsmässa. Men jag tror detta gäller för alla gifta män. De har en slags grundtrygghet i äktenskapet och det vet att de när som helst kan välja att vända tillbaka utan att behöva förklara särskilt mycket.

Så hur gör man för att få en "trogen" single älskare?

Förvirrande dejt

Just hemkommen från en förvirrande dejt. Jag träffade en singlekille jag mött på Victoria Milan så dejten hade det där konstiga draget av reservation och men samtidigt öppen inbjudande sexualitet. Single killar är ofta räddare än de gifta. Det är precis som om det har mer att förlora....konstigt nog.

Vi träffades på stan strax bredvid hans bostad. Med vad som kunde varit en förevändning var vi tvungna att gå in och fixa ett ärende i lägenheten. Mina varingsklockor ringde givetvis men jag accepterade att följa med. Jag visste hans fulla namn tack vare min egen fyndighet. Han hade inte sagt det. Detta kändes konstigt.

Han var öppet sexuellt inbjudande och tog på mig. Han visade upp sitt vackra hem, bläddrade i en bok och kom mig väldigt fysiskt nära. Han satt i soffan på ett sätt som stolt exponerade det han har. Jag var öppen, pratade kanske lite för mycket, försökte fråga mer än förra dejten och det gick bättre. Denne man gav mig andrum på ett annat sätt.

Jag var intresserad givetvis men inte för snabbsex för stunden. Jag hade aldrig gått med på det. Men jag var inte bekväm då miljön var för utlämnande men jag ville veta mer. Jag blev törstig och bad om ett glas vatten. Precis som han gick sa han att jag hade ljugit om en detalj om mitt utseende. Samtidigt som han hämtade det skickade jag ett lugnande meddelande till min virtuella livlina. Vi kvinnor har ofta det - den fysiska säkerheten är viktig.

Han kom tillbaks precis som jag la ner telefonen. Han sa en vänlig kommentar som tydde på att han visste varför jag haft den framme.

Jag vet inte vad han hade väntat sig men plötsligt hade han fått brådskande mail från jobbet. Det vet i sjutton när han läste det - jag märket det aldrig. Strax senare står jag där på gatan och känner mig allmänt vilsen. Vad fasiken hände?

Det kom en förklaring per mail några dagar senare. Jag kan känna att han var ärlig men samtidigt känner jag mig blåst. Med referenser till en nyligen känslig historia drog han sig ur. Han ansåg jag var för seriös fastän jag söker en älskare. Fastän jag såväl i profil som i våra mail framhåller vad jag vill ha - en vän att leka med. Em vän att lita på och leka med. Han å sin sida ville hitta en kvinna att nyttja utan behöva knyta an.

Kanske var hans ord bara en fasad. Kanske var sanningen att jag inte dög. Men varför jobbade han så hår och så länge med att sälja i sig. Jag fattar det inte.

Trots allt. Jag väljer att tro på honom. Mönstret stämmer med mina egna iakttagelser och vad har jag för val?

Gåtan vad gick snett om det ens gjorde det?

Jag förväntade mig ett möte på neutral mark. Det är det varje kvinna förväntar sig och vill ha på en första dejt. Jag hade inte ens haft ditt fulla namn om jag inte varit förutseende att göra den där sökningen på Facebook. Tror du jag följt med alls utan ditt namn i bakfickan?

Första intrycket av mig kan inte ha varit helt fel annars hade du inte försökt ”sälja in dig” alls. Min reaktion på din säljsinsats var viss reservation. Jag gladdes med dig över din framgång men jag tar ingen för pengarnas skull. Det är insidan som räknas….och ett givetvis ett yttre som är Ok.  Vad jag kunde se så var det pluspoäng där – såväl insida som yttre.

Sen var du väldigt öppet sexuellt inbjudande men det var inte rätt i sammanhanget. Det hade funkat på ett café eller i en bar men inte i ditt eget hem på en första dejt. Sorry, men det kändes inte riktigt bra.

Vad sa jag, vad gjorde jag för fel undrar jag?
Jag var reserverad delvis, jag var definitivt obekväm, mina strumpor var osexiga  – jag hade inte räknat att behöva dra av mig mina vinterboots och jag pratade kanske om fel saker och för mycket. Men mitt i alltihopa undrar jag - vad hade du förväntat dig för resultat egentligen? En helkåt dam som bordat dig omgående eller en bara en titt? Jag var konfunderad och fattade inte dina syften.

Det finns en nackdel med att träffa många - man blir kräsen med tiden. Du var den första fullständigt fria single som skulle kunna ha platsat i min värld....som älskare....till lyst och glädje. Jag ville möta mannen i telefonluren – mannen jag ”connectat” med.  Mannen som fick mig lugn när jag speedade. Mannen som fick mig att spinna som en katt sent den där natten. Han fanns i din lägenhet. Hon som du gillade var också där. Jag vet det. Men de träffades aldrig IRL. Vi träffades aldrig.

Just nu känns det som om det hade varit bättre att ha legat kvar i den ljuva fantasivärlden. En våtvarm vänlig filt som gör exakt det jag önskar men som tillförs näring selektivt precis i den omfattningen jag vill. Jag hatar webbsexandets sura eftespel - det vill säga då man inte matchar.

Mitt svar på denna gåta vad som gick fel är helt enkelt det oväntade inslaget av att byta ram  – din  sanslöst vackra och trivsamma lägenhet. Det satte mig totalt ur spel.

 

Villrådig i dejting-djungeln

Dejten från förra veckan - han som inte ville ha en kärring - var en oerhört sympatisk och skärpt kille. Men han hade också en rejäl övervikt vilket han presenterade efter att vi kommit överens om en dejt. Jag kunde ju inte gärna backa då. Jag ville ge honom en chans och det fick han. Han var ingen gubbe kan jag tillägga - trots övervikten.

Killen var en proffsdejtare med över hundra träffar. Han hade ett protokoll han följde - inte på pappret men i minnet. Frågorna haglade över mig och jag svarade beredvilligt även om jag fick en känsla av att det var ett korsförhör snarare än en dejt. Jag svarade för han var kul, provocerande och gav mig en scen. Jag gillade hans hjärna.

På slutet av kvällen stämde han av hur mötet hade gått och ja sa som jag kände att det var en trivsam stund men inget att bygga vidare på. Han sa att han förstått det då jag inte frågat honom nästan något alls.

Visst är det så - är man nyfiken på någon så frågar man. Å andra sidan måste man ge motparten en chans att ställa egna frågor. Och hade jag velat fråga så hade det varit som att spotta i motvind.

I torsdags fikade jag med en gammal nätbekanting från Victoria Milan. Han ville komma längre i sin skilsmässa innan vi sågs. Nu var han redo. Han var lugn, snäll och hade en fysik jag gillar: Jag gick ner i varv när jag träffade honom. Min röst började bottna igen i diafragman - något den inte gjort på veckor. Han var OK om än något grå och lågmäld.

Jag känner mig som en resenär i livet. Jag behöver någon men frågan är om jag har tid att stanna upp.

I funderingarna över dessa frågor öppnade jag upp min profil igen. Det känns som om jag behöver bli golvad av någon lika bländande som #1 - min affärsman. Han stör mig fortfarande i form av att han satte upp en mall för det jag söker. Jag vill ha en man/älskare som har samma effekt på mig annars kan det kvitta. Jag försöker verkligen göra mig fri från detta spöke men det är svårt....

I går kväll hittade jag en lovande profil. Makalös CV, single och med bra bilder. Klockan fyra i natt vaknade jag upp och killen var on-line. Vi växlade några ord och jag skickade lite bilder. Sen somnade jag dråpligt mitt i alltihopa. Jag tror han blev lite skärrad eller besviken för jag hade ingen nyckel till hands bilder på morgonen. Jag  har skickat mina ursäkter för att jag somnade utan förvarning. Jag hoppas de godtas för killen såg lovande ut. Men det har de gjort så många gånger förut. Jag börjar bli luttrad.

 

Vad gjorde honom het?

Min Victoria Milan dejt häromdagen slutade med en av härlig omfamning mitt på stans centralstation. Nog kändes det rätt men jag var ändå lite förvånad. Det var rart, hett och härligt men fulltständigt anständigt. Bara en darrning och ett djupt andetag avslöjade honom. Jag mailade och frågade vad han hade tänt på. Han svarade till synes ärligt med ett skarpt och välformulerat språk.

Han hade noterat min energinivå och funderat på hur den kunde använts i sängen.

Han hörde min röst och undrade hur det hade låtit om den hade fått ljuda helt ohämmat på ett hotellrum någonstans i stan.

Han hade funderat på mina bröst. Skulle de se ut som på bilden eller var det effekten av en vidvinkelförstoring som jag sanningsenligt hade upplyst honom om.

Han hade tagit in min person, skärskådat mina läppar och mun som är ganska liten. Han hade funderat på hur det hade känts att få sin lem omsluten av min mun. Hur tight hade det känts?

Han såg mina fingrar och tänkte på hur jag kunde smeka mig själv blöt och kanske hade gjort så en gång när vi bollat heta mail. Han bekände att han just då fick praktstånd under den rutiga duken på det ebenholtsfärgade bordet. Han både skämdes och njöt.

Jag svarade med mina samlade erfarenheter. Det vill säga att inget vi kan göra på ett rum någonstans kommer att gå honom förbi utan att påverka honom på något sätt. Kanske i form av smärta och bakläxa i livet. Kanske i form av en ny väg.och ändrade levnadsomständigheter. Kanske både och eller också bara lite dåligt samvete. Det handlar inte bara om "lust och känsla" - det handlar om smärta också.

Jag har nu lämnat tillbaka två män ”hela och rena”. En levde i en öppen relation som höll på att spåra ur och en höll på att skilja sig men ändrade sig på grund av nya yttre fiender. Jag vet inte om jag orkar med en liknande historia igen.

Jag bryr mig om de jag möter. Jag vill dem väl men jag själv tar stryk.

Och så väntar jag förstås på mannen som gör rätt för sig innan vi kan ses alls. Men detta gör inte ont - det är bara frustrerande.

Oegennyttig kärlek och kärlek utan att äga sliter nästan lika hårt som den "traditionella".  Enda skillnaden är att man vet att man bara har dessa män till låns. Det givna spelet ger en viss trygghet men det kan göra jäkligt ont ändå. Man är ständigt på undantaget vad det gäller uppmärksamhet - ofta är allt annat viktigare.

Så vad gjorde jag nu med min lunchdejt?
Jag la bollen tydligt i mitten av planen.
Han svarade genom att gå fram och titta på bollen.
Vem vet om det blir en ny halvlek?

Den manliga åtrån

Det var strax efter fyrtio år som jag insåg hur lätt det är att ragga upp en man. Jag berättade min erfarenhet för en manlig vän som erkände:

"Du behöver bara vinka när du är i en bar och så står vi där med pittarna i handen i rad". 

 Det tog några år till innan jag testade IRL och jag får erkänna - jag har problem med detta.

Med en man kan man aldrig veta - åtrår han verkligen mig eller åtrår han bara en kvinna med en mjuk famn, två tuttar och fyra stycken blöta blodröda läppar? Med en man vet man aldrig om man är en tillfällig erövring - en fjäder i hatten - och något som sen snabbt glöms. En kvinna vill aldrig vara en i mängden. Jag vill veta om en man verkligen åtrår mig  JUST MIG!

Inte för att jag har testat hur en kvinna fungerar i samma situation men jag vet hur såväl jag som mina väninnor fungerar. Jovisst kan vi ha "könlös" sex men det sker mer sällan än för män (tror jag). Vi har svårare att släppa taget. Vi tittar bakåt samtidigt som vi går framåt. En del av oss gör inte som jag - det vill säga de gasar sig inte ut ur de svåra kurvorna. De ligger istället på rygg som hjälplösa skalbaggar och ömkar sig i månader. Jämmer och elände.

Jag var på lunch igår med en man jag hittat på Victoria Milan. Hans strålande fysik, hans CV och hans uthållighet hade gjort mig nyfiken. Han hade uppvisat stil, integritet, eftertänksamhet, djup och hjärta i min mailkorg. Han hade uppvisat uthållighet. Han mötte upp mig med en hejdunder kram. Jag kikade på honom och insåg att han trots sina 1.84 var av typen "vältränad men spenslig" det vill säga ingen dunderhit.

Vi hade en bra lunch och ja - jag fann honom rätt sexig men höll tillbaka eftersom jag var lite osäker på hans förutsättningar att träffa mig. Själv måste jag dessutom erkänna att jag har jag lite för många möjligheter just nu och vill intervjua alla sökande till tjänsten innan jag rekryterar. Mot slutet av lunchen hade han avväpnat mig rätt rejält dock. Han hade pillat på mig omgångar, benet sökte sig fram under bordet, djup ögonkontakt mm. Jag retade honom "orfrivilligt" genom att slå honom på armen skämtsamt. Det där spelet sköter sig självt vare sig man vill eller ej.

Efter två timmar var det dags att bryta. Vi tog farväl på centralen. Han drog mig intill sig,  kramade och kysste mig på kinden med ena handen placerad på min stjärt. Allt detta var "välbekant och tryggt" med tanke på den kemi som hade byggts upp. Det ovanliga var hans djupa inandning och ofrivilliga rysning. Som ett asplöv i sommarvinden rasslade åtrån i hans kropp. Det var mysigt, det var skönt, det var sexigt att se en man bekänna färg så där mitt i vimlet på en centralstation. Det var härligt.

Jag gick småleende därifrån, tänkte lite grand och frågade mig själv - var det mig eller var det fenomenet "kvinna" han tände på?

 

Idag tvivlar jag

Idag tvivlar jag på allt. Det goda. Det vackra. Det fina. Jag tvivlar på hans ord. Detta var kanske ett sätt att dumpa mig. Han kanske var trött på mig. Inte för att jag tycker att jag varit till mycket besvär men ändå. Han kanske funnit något intressantare och drar till med att han och hans fru skall börja om.

Det är det som är det trista med nätbekanta. De kan skriva precis vad som helst och jag kan inte "känna" om det är sant eller ej. Telefonsamtal känns överflödigt. Jag vill men inser att det kanske är bäst att avstå. Är han ärligt så måste jag backa omgående. Är han oärlig så kommer han inte ringa mig ändå.

Det som talar för att det han skrev är sant är hans sanna och uppriktig glädje när vi sågs för att inte tala om glädjen dagarna efteråt. Det faktum att han verkade sitta och vänta på mitt svar som kom via Facebook också. Jag skickade ett långt och två väldigt korta mail på ett dygn. Alla blev lästa omgående.

Ikväll skulle jag vilja maila honom och säga att jag tvivlar på allt. Precis allt. Men jag gör det inte. Varför riskera att hacka i ett blödande hjärta eller ärrad själ? Han har nog med sitt. Jag hade honom bara till låns men jag sörjer.

Trött på att inte finna det jag vill ha

Varför är det så svårt att finna det jag vill ha? Det finns massor av män på Viktoria Milan men de jag vill ha lyser med sin frånvaro. De riktigt bra killarna försvinner verkar det som.

Två singlar försvann i rök de sista två veckorna. En utan någon förklaring alls - den andre med en förklaring som gjorde mig andlös. Jag skrev visst "single" men det var inte riktigt sant. Hans fru bor utomlands så äktenskapet är stendött - han lever singleliv fullt ut. Hans insikter om var han befann sig i livet och varför han backade tre steg gav mig ett ännu större förtroende för honom än jag redan hade. Han var för bra att vara sann....eller rättare sagt....han var sann mot sig själv, sin familj och mig.

Det sved lite ändå. Och sanningen dök upp två dagar efter att han bommade en dejt med över 30 minuter. Jag hade inte fått något telefonnummer men hittade det via Eniro. Redan när jag ringde så kände jag att det var något skumt. Man kommer inte 45 minuter försent på en första dejt. Avskedsmailet kom två dagar senare där han redogjorde för sina insikter och skrev att han inte skulle ha mer kontakt med mig. Jag undra om han läste mitt svar....

#1 ligger i säven och lurar eller försöker starta om sitt liv efter kraftiga bakslag

#3 lider av krossat hjärta (dock inte av mig) men började SMS:a härom natten när han var på lyran.

Han jag inte skriver om alls hörde av sig i veckan - men ack vad långt bort han är. Den killen litar jag på fullt ut. Men vad hjälper det när han inte finns här.

Mitt i detta stiltje fick jag tre lunchdejter inbokade under dagen. Två har jag träffat förut. Den tredje kommer långväga och är gissningsvis chanslös men eftersom en dejt alltid lyser upp min tillvaro så vill jag träffa honom ändå.

Eftersom mitt liv står stilla totalt i övrigt så välkomnar jag allt dejtande jag kan få. Men varför händer allt i stim? Varför dyker inte någon upp under en lång och seg julledighet? Varför dyker de upp nu när jag är fullskiten med jobb på alla fronter.

Min Victoria Milan profil är stängd trots nytt gratis Premiummedlemskap. Stället får mig att må dåligt av många skäl. Gamla minnen, dåligt uppförande hos en del män, den sista tidens känsla av att bli ratad av de killar som är riktigt bra samt en viss utmattning över "det vanliga tugget" gör att det gör ont. Riktigt ont ibland. Fast egentligen är det väl livet i övrigt som gör mest ont. Jag är känslig nu.

Hotellrummet

Gamla minnen….saftiga minnen och vackra minnen.

Jag kom in i hotellfoajen och ändrade mig i samma sekund. Jag hade tänkt lämna in väskan i receptionen medan vi var ute och åt för att besluta mig senare. I stället satte jag mig i en fåtölj och skickade ett SMS. ”Framme nu”.

Två minuter senare kom en reslig och stilig man med ett oerhört vackert leende. Stor kram och glada skratt. Detta kändes oerhört bra. När han såg att jag släpade på min sportbag så frågade han om jag vågade ställa upp den på rummet. Jag bara log och gick mot hissen. Vi åkte upp till det vackra hotellrummet. Väl inne tittade jag på honom noga och sträckte fram händerna och strök hans skrattrynkor, "Vi är inte purunga någon av oss. Skrattrynkor är vackert"

Han tog på sig ytterrocken och vi drog ut på stan. Vi åt middag på en underbar restaurang. En grillad renfile för mig och sallad och ett glas Merlot-vin. Vi pratade om allt som hänt oss i "vår relation" utom då vad som hänt i maj. Han lyfte alla övriga stenar i strandlinjen som behövdes synas. Vad finns det för kryp inunder i den stinkande sörjan? Vad ar det som hände och varför? Jag satt stundtals stum av beundran över samtalets gång. En mättnad infann sig....maj fick vänta.

En kille sprang in i min väns stol och hans ben trycktes mot mitt. Han drog sig snabbt tillbaka. En gammal berusad och avdankad politikerkändis dök upp och gjorde en charmerande framstöt mot mig. Han backade dock då han fick en mörk blick av min vän.

Vi gick ut på gatan och promenerade tillbaka utan att så mycket som snudda varandra och utan att ”vackla inåt” mot varandra som så ofta brukar ske när två personer är attraherade av varandra. Vi gick upp på hotellrummet för att dricka lite vin. Läget var osäkert även om samtalet varit rikt.

Han hade dykt upp till slut. Efter femton månaders virtuellt umgänge, smällande i dörrar, ilska, vänliga och ömsinta farväl men en ständig närvarande attraktion. Det var precis som ingen av oss kunde bli kvitt sinnesförnimmelsen av det oförutsägbara, osägbara och okända - skulle våra sinnesbilder stämma? Utöver detta hade en  massa saker hänt som nästan pockade på att vi skulle mötas - affärer bland annat och knäppa inbjudningar till affärsmöten. Mitt i alltihopa dök Lejonet upp vars enda uppgift - tror jag - var att bered väg för detta möta.

Nu satt vi där på ett vackert hotellrum i fullständigt döläge. En oerhört inkompetent inredningsarkitekt hade ställt dit ett litet bord och två fåtöljer långt ifrån varandra. Det gick inte ens att flytta ihop dem på grund av att sängen var i vägen. Vi satt i var sin liten arresteringcell helt utan möjlighet till kontakt….det vill säga om vi ville.

Jag fick en lång blick och jag kände hans värme men jag kände också att jag inte ville göra en sexuell framstöt där jag riskerade att bli avvisad. Ja jag ville ha honom. Jag var inte tänd men jag ville ha honom ändå. Jag var imponerad av hans person, hans etik, hans sätt att prata med mig och hans omtanke men jag kom ihåg en gammal fras om att ”hon måste ha ett speciellt uttryck” och att han aldrig hade sex utan känslor. Han hade förvisso svikit mig två gånger - eller åtminstone försvunnit från etern - men dessa minnen var utsuddade totalt. Det fanns bara här och nu.

Plötsligt reser jag mig upp och drar med min stol mellan bordet och sängen. Jag satte ner den rakt mitt emot honom och lägger händerna på hans knän. Jag ler fortfarande över hur ”streetsmart” min kropp och intuition löste döläget. Det var en vänlig gest. Den var på gränsen till naiv. Den var inte sexuell. Hade han inte känt som jag hade han kunnat ta mina händer och hållit dem som en kär vän. Men det var inte det han gjorde. Han började smeka mina händer och armar som en älskare gör.

Min vän vann en del av mitt hjärta den natten. Han infriade alla mina vildaste förväntningar såväl som person och älskare. Frapperande var hans omtanke – han frågade mig fyra gånger från det att jag flyttade stolen tills att vi landade i sängen ”Are you OK with this?”. Jag kommer aldrig att glömma stunden han viskade ”Gorgeous” till mig för första gången. Det var den frasen han så ofta inledde sina mail med och som jag först nu kunde tro på. Jag minns också stunden efter att han hade kommit - han hade rysningar precis på samma sätt som jag ibland har. Jag minns också doften av hans rakvatten och hur håret på bröstet kittlade min näsa när jag vilade där.

Jag kommer att minnas denna natt i hela mitt liv. Jag kommer att minnas bådas överförtjusta reaktion på det som skedde. Så många tårar, så mycket obeslutsamhet, vånda, ångest, ilska, lust och "kärlek" fann slutligen sitt Waterloo och vi var glada över det. Det var en lång och svår resa men den var värd allt.

Vi utväxlade massor med SMS och mail dagarna efter om vad som skett och om hopp om återförening. Sen tystnade han som vanligt i min mailkorg fast han är närvarande i andra kanaler. Avstånden är långa och hans livssituation är extra svår sen en tid. Jag vill men jag tvivlar. Självförsvar gissningsvis - jag går vidare fast med bakdörren på glänt.

Jag ler fortfarande åt minnena och inser att detta möte kan ha varit en solitär men det var det värt. Det var äkta och sant. De var rätt!

En sann konversation från Victoria Milan

Mycket får vi tjejer utstå på Victora Milan. jag undrar vilka kvinnoperspektiv som finns i huvudet på en kille som denna. Detta är en sann konversation. Jag har bara rättat några stavfel.

Jag: Hur länge har du varit här på VM?

Han: En månad kanske. Hur länge har du varit med?

Jag: Sen augusti förra året. Men jag har varit borta lääääääänge. De är lite sjukt för vi tjejer får så mycket uppmärksamhet att vi kan må dåligt av det. Det är jobbigt att avvisa folk hela tiden. Ni har jobbigt av precis motsatta skäl.

Han: Haha ;) Hu många har du träffat då?

Jag: Fikat med ca tio. Träffat två. Ej samtidigt dock - i sekvens. Men det händer saker som gör att goda saker har sitt slut i förtid ibland.

Han: Hur hänger det ihop att du fikat med ca 10 och fikat med 2? Betyder det att du träffat 12 st då? ;)

Jag: Nej två har kvalat vidare. Fast båda är ute ur bilden nu. Jag har ju varit här i 18 månader nu. De flesta möten är "stendöda". Kemi går inte att förutspå oavsett hur bra man kommer överens i mail.

Han: Har du lust att skicka ngn bild på dina fina bröst? ;)

Jag: Nej, sånt gör jag bara med de jag är riktigt intima med. Där är vi inte ännu och jag börjar fundera på om jag vill vara det. Det var lite plumpt tycker jag.

Han: du är en ful Gammeltacka och plump gris som ingen vill vara med tyvärr. Jag säger som alla anda inkl. din s.k. man: Du får stå kvar!

Jag hann tyvärr varken tala om att det var jag som påbörjat skilsmässan eller vilka ljuvliga killar jag redan träffat på Victoria Milan. Killen var för konflikträdd för att låta mig svara. Han hade redan blockat mig. Jag gjorde detsamma.