New year regrets after losing a friend

I do regret not spending more time connecting and not making sure we had the same agenda.

I do regret not having a conversation the morning we split.

I do regret not reaching out that morning being ill. I wish I had tried a little bit harder to manage the pain, the tears and the failing touch screen. I wish I had had your phone number. I wanted to have faith....but I presumed you already was gone. I thought was safe any how.

I do regret sending that message when being in “free fall” after getting the report. I wanted an aftermath - not a complete breakdown of communication line. I failed. We failed

We never should have communicated by messages - we should have talked. Why was that so hard? Why did you fear that?

I do regret with all my heart the ending,

But why writing these stupid lines?
You will not read anyhow.
The words are however written.
I hope they help me moving on. 

I lost a friend from Victoria Milan by poor
communication - from both sides

 

He walks away.....the sun goes down. He takes the day, but I'm grown

Ännu en träffsäker Amy Winehouse om den "övergivna" kvinnan känner det.

Tears Dry On Their Own

   

Texten kan du läsa om du klickar dig vidare

I am angry with you

I am angry with you:

• for not showing any hint of distance Thursday night
• for telling all these sweet things
• for asking me come back soon on Friday morning (after our night)

I am angry with myself:

• not understanding it was a new first date  – a kind of test
• not giving you more time – listening more carefully
• being so stressed the very same day that I was tremling. It wasn´t because I would meet you. It was life. I wasn´t focused on the task. I wasn´t mentally prepared.

I was self-assure and believed we would have more time. We didn’t.

I hated

• the noisy restaurant where we couldn´t speak in peace (stress reaction)
• the lousy room, dirty shower and dirty kitchen
• the thin walls

I regret

• not giving you more time and not listening more carefully
• not reaching out that night I was so terribly ill. I had you twenty minutes away. I was all alone. Not that you coild have doke anything - I just needed an anchor point  outside the hotell. Not that it had mattered at all in the long run. But you had definitely not sent that message that day if you had known.

I am in pain

• by emotional overload caused by your message and my own stupidity
• by the my illness, the pain, the fear and the need for medical care but I couldn´t get that morning and the mistakes made by health care
• because not telling you and then giving you he chance to tell me in a softer way

I was alone.
I was in pain.
I knew you had checked out.
It was none of your business. 

Do you ever regret anything yourself? Do you ever say I am sory?  Do you ever think so?

Slutet

Det var en bra dejt. Vi pratade, åt och pratade. Jag var ganska omskakad efter en körig dag. Han likaså. Vi hann inte bli speciellt djupa i samtalen. Det var för ont om tid för detta.

Väl tillbaka på rummet lade han armarna runt mig och sa "det är för väl att du är tillbaka igen". Precis som första gången vi sågs - fyra år tidigare - hamnade vi i var sin stol utan chans att röra vid varandra. Han placerade denna gång sina nakna fötterna på mitt stolsunderrede. Min arm gled ner. Kontakt.

Vi pratade om de svåra sakerna. Det som hände i somras och mitt avvisande sist han var i min hemstad. Han berättade om hans kris i somras. Det hade kunnat gå käpprätt åt skogen men det löste sig

Vi ägnade oss åt varandra i ett par tre timmar när väl isen brutits. Det var speciellt. Han kan sin sak och har utvecklats sedan sist. Han tar god tid på sig - det var underbart.

Vi tog en lång paus på slutet och myste. Han ville ge mig mer då vi ägnat oss åt honom väldigt länge men min kropp förmådde inte riktigt. Men rätt var det var så for f-n i mig och jag drog fram min leksak till egen förnöjelse. Då blev det fart på mannen och vi gick i mål samtidigt.

Jag har aldrig träffat någon mer man med en sådan kraftfull och intensiv orgasm. Dessutom har han intensiva "efterskalv" precis som jag. Detta har jag inte heller sett hos någon annan man.

När vi var klara så säger han uppskattande "va snygg du är". Jag hade strumpebandshållare, svarta strumpor och ett långt pärlhalsband på. Jag sa "det är inte bara för din skull" och log. Det var ju lika mycket för min egen skull jag klädde mig så där.

Morgonen var splittrad. Han hade telefonkonferens mitt i morgonproceduren. Jag vet inte om det var den som hämmade honom men jag kände inte riktigt det gensvar jag hade förväntat mig efter en sådan natt. Att duscha tillsammans var inte att tänka på. Duschen var genomskitigt och fuktdrypande - det var en "hit and run" manöver att bli ren.

Något plågade honom. Han verkade stressad av något - jobbet? Han var även irriterad på min resväskas storlek. Jag hade ju med ordentligt med skor pga skadorna, kläder för fem dagar (träning, fest, dejting och business), mat för allergierna och plats för laptopen.

Han sa "du får komma snart igen" och jag höll med. Han körde mig sen till hotellet jag skulle tillbringa resten av helgen på. Vi tog ett formellt avsked utanför - han var ju på hemmaplan. En gift man på hemmaplan. Jag förväntade mig ingen lång kyss.

Ett par dagar senare damp det ned ett meddelande om att han inte vill se mig mer. Jag ingav honom inte de känslor han hade hoppats på.

Jag undrar självklart vad som gick snett? En ny cliff-hanger som så många andra gånger. Ingen dialog - bara tystnad. Samma smärta på nytt.  Alla känslor och frågor stockade sig i krönet på backen. Jag visste att jag inga svar skulle få.

I mitt "vanliga" liv var det kaos också. En lavin tenderade att bli utlöst och blev det också.
Det var/är något av det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Och han är tyst.

Återuppstigen från dödsriket igen... men lite gråare

Så satt han där framför mig. Återuppstigen från dödsriket men lite gråare, lite tunnare men med sina vackra stålgrå ögon med mörka stjärnmönster som tittade mig djupt i ögonen. Allt var sig likt, Känslorna fanns kvar...ömsesidigt. Det sanslöst korta men intuitiva nyårsmailet - det jag aldrig skulle ha skickat enligt mina goda föresatser - hade gett oväntad utdelning och detta bara två veckor senare.

Han infann sig med så kort varsel att jag inte hann göra de förberedelser jag hade tänkt göra. Dessa innefattade bland annat samtal med min lokale vän. Livet i övrigt var dessutom kaos så på den vänliga frågan om hur tillgänglig jag var hade besvarats "kan ej möta dig fullt ut just nu". Detta skedde per mail några dagar innan vi sågs.

Vi pratade om det mesta som vi hade på hjärtat. Jag fick ställt nästan alla frågor jag hade på min lista. Jag pressade honom lite på några punkter och fick bland annat svaret att han inte riktigt visste vad han sökte. Dock hade han satt sig i bostadskö. Han menade att skilsmässan lär ske under 2014. Han var vilsen och känslig.

Han vill ha mig de kände jag fullt ut. Hans ord och kroppsspråket som i och för sig är väldigt diskret sa samma sak, Han berörde detta att avståndet ju är ett problem...syftade han på ett seriöst förhållande eller vad?

Jag fick berättat hur jag upplevt sista mötet i maj och varför det var så tungt att kasta in handduken då. Jag var ju stolt och stark i stunden men grät floder efteråt. Den stundtals naive, romantiska, gode, älskvärde mannen jag mötte där var inte en player på Victoria Milan som avverkade damer på rad. Det sistnämnda hade jag intalat mig i självförsvar. Jag hade haft fel i över två år. Han var äkta men som en sanna vädur så kunde han bara jobba på ett projekt åt gången. Var det business som gällde så var det business som gällde. Var det skaffa en vän så var det det som gällde. En vädur springer på nya utmaningar hela tiden och lägger allt annat åt sidan för stunden....

Han berättade att han stängt sin profil. Det är sant - jag hade kollat i förväg. Jag kollade idag återigen

Vi skrattade gott åt alla gånger jag pucklat på honom med överambitiösa mail som han inte mäktade besvara och hur jag reagerat med ilska över hans tystnad. Men båda stod starka och trygga kvar trots frustration och tandagnissel. Trots långa pauser. Han log åt mina djupa intuitiva mail som han aldrig visste när de skulle komma men lärt sig att "ta emot" på bästa sätt. Som det jag skickade på nyårsdagen.

Ämnet polyamori avhandlade vi dock inte alls. Jag känner att den jag först måste prata med är min lokale vän. Nu när jag vet att intresset från den långväga mannen finns kvar så vill jag finna en lösning.

Vi kommer ses igen om inte förr så till sommaren. Jag skall göra min hemläxa och fundera ut vad för slags kärleksrelation(er) jag vill ha. Jag kommer inte bedra någon av mina två herrar - jag kommer vara ärlig i allt. Ett steg i taget är det som gäller nu.

Även om inget är avslutat så känner jag att jag kan gå vidare. Jag vet var han står nu även om utsikterna är ovissa. Jag sörjer inte en död man längre....han lever...alla kort är öppna

Jag lever och njuter här och nu!

He isn´t you

He is just as old as you.
He is just as tall as you but hasn´t got your athletic body.
He has the same kind of style but I must admit he is more like a Lamborghini and you are a Porsche
He knows how to take pamper a lady - you are both true gentlemen who knows how to threat a lady.

He is smart and amiable... just like you

His skin is just as soft....
He has hair on his chest....just like you
He loves when I bite his chesters...just as you.
He doesn´t shiver the way you do when he comes.

He loves fast and expensive cars ....just like you.
He dresses like an Italian businessman - you dress like a German

He doesn´t do any sports and hardly no training....he is just as fit anyhow.
But he hasn´t got you muscles.

He loves cooking....just like you. But you never invited me for dinner. You just talked.
He invited me for SPA this summer. You just talked.
I served him Champagne on the cliffs....smoked salmon and shrimps.

He is planning a vacation with me. You just talked.
He doesn´t like spanking.
On the other hand...you just talked.

I think he loves me more than anything on this earth.
You (probably) just talked.

Nevertheless - I cannot forget. I do not wait. I do everything I can to get rid of the memories and at the same time I do not want them to fade. I still cannot forget.
He isn´t you.

I miss you but I would almost be happy knowing you didn´t deserve it. It was easier last time when you made me truly mad. I cannot be mad this time but I hate loving you... I hate being unable to forget

I miss you...

Jag vandrar ut ur skuggans land - epilog över en "död" relation

Affärsmannen och jag träffades till sist i hans hemstad i annat land. Jag sprang nästan rakt i hans famn när jag letade efter hans bil och SMS:ade samtidigt. Kramen var oväntat lång, hård, varm och innerlig. Den kändes ärlig.

Vi promenerade till ett utefik och åt kycklingsallad och lite vin. Vi pratade länge och väl. Han såg strålande ut och jag kände att allt var som "förr" bortsett från att han var en gift man som åt åtminstone för stunden gett upp tanken på skilsmässa och bestämt sig för att vara sin fru trogen. Jag hade massor jag ville prata om och precis som vid förra mötet så plockade han upp den största stenen i strandlinjen för att syna vad som fanns därinunder. Jag passade dock - det var inte rätt ställe att tala om kaoset tidiga och sena januari. Jag ville men jag tvekade...jag trodde naivt att jag skulle få chansen kanske senare den kvällen. Det var fel.

Jag antog rollen som "karriär coach". Jag visste att det är det han behövde allra mest och jag ville verkligen och vill fortfarande hjälpa honom. Det var intressant att fråga ut honom och känna honom på pulsen karriärmässigt och yrkesmoralsmässigt. Jag blev imponerad över hans affärsetik och hans personlighet. En gång gissade jag att det var si och så med den - jag hittade ju honom på Victoria Milan. Tänk vad fel man kan ha.Jag missbedömde denne man flera gånger men enbart på grund av bristande information - inte på grund av vad han egentligen sade eller gjorde.

Jag fotograferade honom då han pratade. Ljuset var makalöst. Det mejslade ut den lite magerlagde men vackre man. Skuggorna spelade över hans grå tinningar. De vackra tänderna och smittande leendet. Ljuset pendlade mellan varmt och kallt då solen sjönk efter hand och skuggorna kom krypande.

Det tog mig nästan två år att komma till skott med denna fotosession. Ödet kom emellan flera gånger. Viljan tröt några gånger...avståndet var långt. Sen sparkade jag ut honom en gång med buller och bång. Jag var tvungen att smälla i dörren så hårt att ingen chans till återvändo skulle finnas. Han sög musten ur mig vid den tiden men allt ändrade sig några månvarv senare. Nu satt jag där med kameran i högsta hugg men för sent. Vår tid hade passerat - i alla fall för denna gång.

En del bilder blev strålande. Andra sämre. De är dock perfekta minnen över denna stunden. Det var kanske sista gången vi sågs.

Det blev dags att bryta upp och han frågade ut mig grundligt om kvällens planer och hålltider. Jag talade om att det inte fanns några förrns klockan 22. Han pekade att hans bil stod väldigt nära åt ena hållet och hotellet åt andra. Jag kläckte ut mig några väl valda ord som att jag inte ville vara ett problem för honom och att han skulle höra av sig om han blev en fri man. Jag missade att han kanske sa: "min bil står alldeles bredvid här och jag kan köra dig till hotellet" fast då dolt i diffusare ordalag,  Jag missade chansen men det kanske var ödets nyck.

I efterhand gjorde det ont för jag hade hoppats på en instant turn off av den typen man ofta får då man ser en het dejt i krasst dagsljus. När man ser fårorna i ansikten, kalaskulan och en del inte så tilltalande personlighetsdrag. Men han växte denna stund...dessa timmar...i solen på ett utefik en sen fredags eftermiddag. Dessutom hade han en kropp som en olympisk idrottsman. Inte på en enda punkt följde han mitt manus.

I efterhand gjorde det ont för jag hade bestämt att en sista natt hade varit OK men jag missade den vaga och oartikulerade chansen. Jag skickade i stället hem honom med rak arm. Jag uppförde mig med integritet och värdighet. Jag betedde mig inte som ett våp. Jag sa inte som det var - att han gjort djupt in tryck på mig. Men varför? För att jag vill honom väl? För att jag inte vill stöka till mitt nya liv? Eller för att jag ville stärka mina odds på sikt? Inte vet jag. Gissningsvis en kombination av allt. Jag gjorde det rätta.

Med ett mail försökte jag få bekräftat vad jag "sett" i efterhand. Jag fick inget klart svar. Men det gjorde ont.

Jag vänder mig nu om mot solen. Jag lämnar skymningslandet - det vill säga minnet av en relation som borde vara död. Jag är här och nu och vill leva, älska, bli älskad och ha det bra. Jag har en ny vän som avgudar mig och tar hand om mig på alla sätt och vis. I hans närvaro förbleknar minnena men i min ensamhet så känns det fortfarande. Jag grämer mig över det som aldrig blev av. Minnena av allt vi aldrig gjort. Planerna och fantasierna. Allt det som aldrig blev av. Åtrån som kunde blivit kärlek.Vad vet jag?

Det gör ont men jag gör allt jag kan för att städa bort spåren. Jag hoppas det går.

Hotellrummet

Gamla minnen….saftiga minnen och vackra minnen.

Jag kom in i hotellfoajen och ändrade mig i samma sekund. Jag hade tänkt lämna in väskan i receptionen medan vi var ute och åt för att besluta mig senare. I stället satte jag mig i en fåtölj och skickade ett SMS. ”Framme nu”.

Två minuter senare kom en reslig och stilig man med ett oerhört vackert leende. Stor kram och glada skratt. Detta kändes oerhört bra. När han såg att jag släpade på min sportbag så frågade han om jag vågade ställa upp den på rummet. Jag bara log och gick mot hissen. Vi åkte upp till det vackra hotellrummet. Väl inne tittade jag på honom noga och sträckte fram händerna och strök hans skrattrynkor, "Vi är inte purunga någon av oss. Skrattrynkor är vackert"

Han tog på sig ytterrocken och vi drog ut på stan. Vi åt middag på en underbar restaurang. En grillad renfile för mig och sallad och ett glas Merlot-vin. Vi pratade om allt som hänt oss i "vår relation" utom då vad som hänt i maj. Han lyfte alla övriga stenar i strandlinjen som behövdes synas. Vad finns det för kryp inunder i den stinkande sörjan? Vad ar det som hände och varför? Jag satt stundtals stum av beundran över samtalets gång. En mättnad infann sig....maj fick vänta.

En kille sprang in i min väns stol och hans ben trycktes mot mitt. Han drog sig snabbt tillbaka. En gammal berusad och avdankad politikerkändis dök upp och gjorde en charmerande framstöt mot mig. Han backade dock då han fick en mörk blick av min vän.

Vi gick ut på gatan och promenerade tillbaka utan att så mycket som snudda varandra och utan att ”vackla inåt” mot varandra som så ofta brukar ske när två personer är attraherade av varandra. Vi gick upp på hotellrummet för att dricka lite vin. Läget var osäkert även om samtalet varit rikt.

Han hade dykt upp till slut. Efter femton månaders virtuellt umgänge, smällande i dörrar, ilska, vänliga och ömsinta farväl men en ständig närvarande attraktion. Det var precis som ingen av oss kunde bli kvitt sinnesförnimmelsen av det oförutsägbara, osägbara och okända - skulle våra sinnesbilder stämma? Utöver detta hade en  massa saker hänt som nästan pockade på att vi skulle mötas - affärer bland annat och knäppa inbjudningar till affärsmöten. Mitt i alltihopa dök Lejonet upp vars enda uppgift - tror jag - var att bered väg för detta möta.

Nu satt vi där på ett vackert hotellrum i fullständigt döläge. En oerhört inkompetent inredningsarkitekt hade ställt dit ett litet bord och två fåtöljer långt ifrån varandra. Det gick inte ens att flytta ihop dem på grund av att sängen var i vägen. Vi satt i var sin liten arresteringcell helt utan möjlighet till kontakt….det vill säga om vi ville.

Jag fick en lång blick och jag kände hans värme men jag kände också att jag inte ville göra en sexuell framstöt där jag riskerade att bli avvisad. Ja jag ville ha honom. Jag var inte tänd men jag ville ha honom ändå. Jag var imponerad av hans person, hans etik, hans sätt att prata med mig och hans omtanke men jag kom ihåg en gammal fras om att ”hon måste ha ett speciellt uttryck” och att han aldrig hade sex utan känslor. Han hade förvisso svikit mig två gånger - eller åtminstone försvunnit från etern - men dessa minnen var utsuddade totalt. Det fanns bara här och nu.

Plötsligt reser jag mig upp och drar med min stol mellan bordet och sängen. Jag satte ner den rakt mitt emot honom och lägger händerna på hans knän. Jag ler fortfarande över hur ”streetsmart” min kropp och intuition löste döläget. Det var en vänlig gest. Den var på gränsen till naiv. Den var inte sexuell. Hade han inte känt som jag hade han kunnat ta mina händer och hållit dem som en kär vän. Men det var inte det han gjorde. Han började smeka mina händer och armar som en älskare gör.

Min vän vann en del av mitt hjärta den natten. Han infriade alla mina vildaste förväntningar såväl som person och älskare. Frapperande var hans omtanke – han frågade mig fyra gånger från det att jag flyttade stolen tills att vi landade i sängen ”Are you OK with this?”. Jag kommer aldrig att glömma stunden han viskade ”Gorgeous” till mig för första gången. Det var den frasen han så ofta inledde sina mail med och som jag först nu kunde tro på. Jag minns också stunden efter att han hade kommit - han hade rysningar precis på samma sätt som jag ibland har. Jag minns också doften av hans rakvatten och hur håret på bröstet kittlade min näsa när jag vilade där.

Jag kommer att minnas denna natt i hela mitt liv. Jag kommer att minnas bådas överförtjusta reaktion på det som skedde. Så många tårar, så mycket obeslutsamhet, vånda, ångest, ilska, lust och "kärlek" fann slutligen sitt Waterloo och vi var glada över det. Det var en lång och svår resa men den var värd allt.

Vi utväxlade massor med SMS och mail dagarna efter om vad som skett och om hopp om återförening. Sen tystnade han som vanligt i min mailkorg fast han är närvarande i andra kanaler. Avstånden är långa och hans livssituation är extra svår sen en tid. Jag vill men jag tvivlar. Självförsvar gissningsvis - jag går vidare fast med bakdörren på glänt.

Jag ler fortfarande åt minnena och inser att detta möte kan ha varit en solitär men det var det värt. Det var äkta och sant. De var rätt!

Berörd men ej förförd....

Han ville mer än att ha en kommunikation gällande yrket. Jag frågade till sist. Den ena förklaringen efter den andra vecklade ut sig nästan i poesins form. Ett erbjudande om än diffust. Jag drogs in i hans värld....jag tvekar men inser att hur skall vi kunna veta om vi är bra för varandra utan att ha träffats? Den energi som vi sög ur varandra förr fick ju aldrig påfyllning i riktiga livet. Vad händer om vi möts?

Blir det det fyverkeri vi en gång planerade? Eller sitter vi där mitt emot varandra artigt konverserande men lite lätt besvikna? Jag vill men tvekar. Men jag måste. När det nu blir av. Om det nu blir av.

Jag är berörd på ett sätt jag aldrig trodde jag skulle kunna bli per mail & chat. Berörd men ej förförd. Berörd men inte kär. Jag kan känna smaken av den förtjusning jag en gång kände. Och det är väl där någonstans jag är rädd - tänk om jag blir kär?

Han smög ut bakvägen en gång... två gånger...tre gånger. Fjärde gången smällde jag i dörren så tasken nästan kom i kläm. I veckan fick jag bannor för att jag strök på hans bakgård för några veckor sedan utan att ge mig tillkänna.

Varför hörde du inte av dig?

Jag är rädd för att möta honom men mest av allt är jag rädd för att det inte blir av. Berör men ännu ej förförd.

---

Texten handlar om en man jag lärde känna för över ett år sedan på Victoria Milan.
Vi har aldrig träffats.

Mina älskare - Nummer 1

Tre personer har kommit nära mig under min tid på Victoria Milan.
Alla tre på helt olika sätt. En på distans.

Jag gick med i Victoria Milan för cirka ett år sedan. Oändligt massa mail har skickats och jag har druckit kaffe med en hel del män. Men ett fåtal har haft något jag varit intresserad av. Det är så med personkemin - det som fungerar i mail fungerar inte alltid i verkligheten. Och med det utbud jag som kvinna har på VM så har jag bestämt mig för att funkar det inte från första stund så vill jag inte jobba på att skapa den rätta glöden.

Under detta år har tre män kommit mig nära. De är alla tre helt olika som personer. Alla har påverkat mig som såväl älskarinna som medmänniska. Alla har gett mig kunskaper för livet. Kunskaper jag inte velat vara utan men i ett fall åtminstone velat slippa smärtan över att få även om det inte gör ont längre.

---

Detta är mina intryck av Nummer 1 vid tiden då denna post skrevs. Dessa visade sig vara helt fel. Men läs och lär ändå. Detta är en del av min resa.,...

---

Frukost på Manhattan, långseglingar, motorcykelåkning var saker vi drömde om tillsammans i vår lilla fantasivärld. Vi hade en oerhört intim kontakt per mail. Men jag kände honom aldrig. Jag gissade ofta att jag antingen såg en välansad fasad eller en obotlig romantiker...på gränsen till naiv. Eller också var han en oerhört begåvad "försäljare" van att manipulera och förföra damer. Vilket som var sant vet jag inte...vi träffades aldrig. Likväl var han min älskare.

Han fanns under mitt skinn dygnet runt en tid. Han höll mig varm i sängen. Jag ropade hans namn en morgon när lusten blev så stor att jag smekte mig själv. Jag ville ha honom där....han var där.

Nummer 1 tröttnade under hösten 2011 eller fick helt enkelt en annan agenda i livet. Avståndet ställde till det för oss såväl som en flera månaders tjänstresa. Det där första mötet blev aldrig av helt enkelt. Så i stället fastnade vi i vår värld av fantasi, ljuvliga heta mail och heta chattar.

Jag gissar idag att han var/är en on-line player och gissningsvis även en player. Det vill säga en person som huvudsakligen drivs av erövringar men som egentligen inte vill ha någon närmare intimitet. Det finns alltid en ny flirt på gång och något nytt och hetare att jaga. Så länge man är ouppnåbar så är man intressant. När man inte är det så tappar en player intresset. Kanske har jag fel i denna slutsats om en player men vad skall jag tro utan svar på de sista mailen som jag idiotiskt nog skickade då jag skulle resa på hans håll.

Att tiga är en praktisk lösning har jag förstått i efterhand. För den som tiger alltså....inte för den som vill ha svar. För om man tiger så smäller man inte i dörren. Den kan förbli olåst och eventuellt på glänt. Men det kan också betyda att en betongdörr har låsts mitt framför ansiktet på motparten. Personen i andra ändan har ingen aning. Personen i andra ändan drabbas av total förvirring. 

Detta trick har jag lärt mig att använda....ja faktiskt. Det är en smart lösning när man inte vill ge mer eller helt enkelt inte ha tid. Som avsändare av tystnad så kan jag alltid ändra mig om jag vill. Om jag däremot smäller i dörren så är den onekligen stängd framöver. 

Kanske är Nummer 1 inte en player. Kanske är han en mjuk och varm person som inte kan säga nej på grund av att han inte vill såra. Kanske var han så fucked-up-in-life att mailkorgen och avlägsna vänner var oväsentliga. Men efterspelet vid en chat fick mig att tveka på denna möjlighet. Jag hade skickat sista mailen med läsnotifikation och de var uppenbarligen lästa. Men på chatten sa han att han inte hade fått dem. Jag blev riktigt sjuhelsickes förbannad och skar mentalt tasken av honom med ett hyfsat välformulerat mail ett par veckor senare. Varför ljuga? Varför inte säga bara "dra åt helvete" om han tröttnat!

Nej jag är inte arg längre. Jag har på senare tid sett att jag själv agerar likadant ibland...det vill säga låter bli att svara folk eller ändrar mig beroende på vad som händer i omgivningen. Kanske är jag snart en player jag med.... volymen på flirtkontakter har en avtrubbande effekt. Intresset kan dö utan att man vill redovisa varför.

Livet är inte svart eller vitt - det är fullt med gråskalor som kan förvirra men som får en att agera med vad som ser ut som likgiltighet.

Väduren lär vara en underbar älskare och sexatlet. Men han tröttnar fort för han drivs ständigt av nya utmaningar men jag var ingen längre. Han hade antagligen erövrat mig precis så långt som det passade honom. Han hade nya byten att jaga.

Jag tar tacksamt emot de erfarenheter jag fick av Nummer 1. De gjorde ont för stunden men stärkte mig på sikt. Det känns som om jag fått en hud lika tjock som en elefants och det jag lärt mig har jag nytta av såväl privat som i jobbet. Livet går vidare utan att ha fått njuta essensen av honom. Men kanske är det så att de bästa ligg är de som aldrig blir av.

Mot nya äventyr....