Ett av de svarta fåren kom tillbaks idag

Ett av de svarta fåren trillade ner igen i min mailkorg. En av de som valde att bedra sin fru för att få sex när han inte fick det hemma. En av de som hade provat lite damer på tjänsteresa men ej funnit rätt. En av de jag hade på "prospektlistan" men eftersom han ej var i skilsmässa ännu så passade jag. Jag ville inte vara verktyget/katalysator till att krascha ett äktenskap.

Han sa adjö i maj för att försöka rädda äktenskapet en sista gång. Jag hade gärna velat lyckönska honom men mailboxen var stängd. Det kändes snopet och samtidig rätt. Vi hade aldrig haft sex men han var en "vän" för mig efter kilometerlånga mail.

Borttappad vän eller utdraget jack

Idag dök han upp i min mailkorg som single. Om han är lycklig och fri eller svårt sargad vet jag inte. Jag blev vi alla fall glad för jag gillade den killen. Även om det hänt mycket i mitt liv så vill jag hålla kontakten.

Victoria Milan är ofta en nödlösning för äktenskap i kris. Samtal och mail med de jag mötte där sade mig detta gång på gång. Statistiken i efterhand visar detsamma. När man gett upp och skiter i följderna så går man till VM. Det är en tillfällig lösning för att härda ut eller få energi ut ur relationen. Det är inte rätt men så fungerar många män och kvinnor

Av de sex män jag kom nära på ett eller annat vis under två år så är

• tre skilda
• en kämpar för sin relation fortfarande men jag tror det skiter sig
• en befinner sig i vakum då det hänt saker i familjen - katastrofer, skilsmässan startades upp för många år sedan
• en är status okänd för, men hans fru är skriven utomlands, husen sålda och hon har flyttat. 

Victoria Milan är näst sista stationen för många äktenskap. Endast en av dessa män har inte blivit påkomna. De har valt att antingen vända hemåt för att slutföra skilsmässa eller för att lappa ihop

Vad gör jag med min återvändande vän då?
Jag fixar nog en affärslunch. Jag vill se hur han landat och jag har en del gamla VM erfarenheter jag själv vill prata om med någon. Jag bryr mig och vill ha honom i mitt nätverk men sex är uteslutet av många skäl.

Jag ler dock för jag fick i och med detta mail kvittens på att med respekt så behåller man sina vänner.....lyckat strategi.

Rak kommunikation tack!

Jag gissar att några män jag känner är här och läser ibland.

Om det är något du undrar över - ta direkt kontakt med mig. Dra inga slutsatser av det du kan läsa här. Det är mycket jag inte skriver om. Framför skrivet jag sällan om nuläget och de människor jag bryr mig om. Visst skriver jag även om de som är mig nära - eller väldigt långt borta - men jag utelämnar allt som är brännande hett.

Om du gissar att du är någon av de män som berört mig - maila eller ring mig i stället för att läsa här. Jag hatar röksignaler, gåtor och tystnad när det är rak och ärlig kommunikation som behövs. 

Lätt överslag i hjärnan

Nu har det hänt igen. En dröm jag hade visade sig vara sann. Kartan jag såg i drömmen var dock inte alls över en tysk hamnstad (något som "speakerrösten" sa). Det finns inget hav öster om någon tysk hamnstad helt enkelt.  Jag lätt konfunderad ända tills några timmar senare. Killen checkade då in i Stockholm i stället på sin Facebook. Kartan stämde precis. Inte nog med det - igår kväll begav han sig till Tyskland. Slump eller vad? Knasigt är det i alla fall

Detta med "meddelanden" som visar sig vara sanna är intressanta men stjäl också en del energi. Det är ju bara de speciella jag drömmer om eller får meddelanden från. Jag vet inte riktigt vad jag skall göra med dem. Ibland får jag reda på sådant som är väsentligt...ibland är det rappakalja och visar bara på att jag har svårt att släppa ifrån mig minnet av en del som inte förtjänar att vara i mitt sinne. Denne kille förtjänar det dock. Frågan är bara vad jag gör av det jag vet? Betyder det något alls?

I övrigt är jag less det mesta och i synnerhet på Familjelivs debattforum. Jag har engagerat mig där för att bearbeta en del gamla saker från Victoria Milan tiden och frånfället av min vän. Tänkte att detta forum skulle passa sig rätt bra då de finns alla slags typer där. Men ärligt talat så själ debatterna mest energi - de ger mig inget.

Somliga dränker debatten inom otrohet med samma ord igen och igen - de lyssnar inte över huvud taget. De är självklart i numerärt överläge och oerhört aggressiva. En del verkar älska att strö elakheter runt i kring sig utan att alls ha fattat vad en tråd handlar om. En del är bara oerhört envisa. Jag tycker att man måste ha respekt för de problem en trådägare har och inte köra med propagandamaskinen gällande det som självklart är det etiskt försvarbara men som inte direkt hjälper den som är i nöd. Man måste kunna lyssna även på de som inte gör rätt eller tänker rätt. Hur skall man annars kunna hjälpa eller få någon till insikt?

Tack för kommentarerna

Jag tackar för de kommentarer jag fått sista månaden. Jag är ledsen att jag inte sett dem förens nu. Det beror på att jag ju funnit en vän som jag har 100% tillgång till även om han befinner sig på avstånd mest - han är med andra ord single. Just Viktoria Milan har inte legat högt upp i mitt sinne och jag har inte funnit mig motiverad att skriva här även om jag ÄR motiverad att skriva. Dock om andra saker,

Jag gissar att jag startar upp en ny blogg om mitt nya liv som nyskild. Jag återkommer med länkadress.

Det är höst

Det är höst och jag känner melankolin komma smygande. Jag har en vän jag är trogen. Han förtjänar all respekt och jag värderar honom högt. Jag gissar han är kär. Ändå är jag inte nöjd. 

Jag undrar vad som fattas mig? Var jag inte redo eller är det avslutade och oavslutade historierna/affärerna som ligger och bubblar? Varför är det så svårt att gå vidare helhjärtat? Det är ju det jag vill för allt annat är idioti. 

En av de gamla vännerna "ser" jag dagligen på Facebook. En annan på LinkedIn. En tredje springer jag på på lunchen ibland. Endast två berörde på djupet - den tredje irriterar mig mest, Han blev kär i en annan VM dam och ville ha mig som kurator då affären avbröts med två krossade hjärtan som resultat.

Jag funderar på att göra "unfriend" på den jag har på Facebook men tvekar. Jag vill för att slippa bli påmind men hjälper detta verligen? Bristen finns ju inne i mig själv. 

Sen undrar jag vad jag skall göra med denna blogg. Jag behöver skriva men just ämnet Victoria Milan är väldigt inaktuellt.    

Att förlora en vän på Victoria Milan och livet i allmänhet

Livet har varit hektiskt det sista. Jag renoverar hus och sliter därmed som ett djur. Barnen har dock kanske mer sugit musten ur mig mer än själva arbetet. Jag är trött - mycket trött. Orkar knappt arbeta det jag skall. Sover väldigt dåligt.

Min vän verkar stå fast vid min sida. Han är en fullträff på en väldigt massa vis. Vi träffas mer än vi kanske borde med tanke på mina projekt men han ger mig sån energi att det känns som det är värt det. Han är väldigt bra på att ta hand om mig - precis det jag behöver. Jag gjorde en halvofficell debut i hans sällskapsliv nyligen. På gott och ont. Det var skönt att vara hemlig men det är också skönt att han vill visa upp mig och introducera mig för sin släkt och sina vänner.

Jag har inte saknat Victoria Milan det minsta förrens de sista dagarna. När jag blir trött och sliten så kommer svårmodet och rastlösheten över mig. Då vill jag gärna "slänga käft" med någon vilket jag gjort med bravur på VM. Flirt är ett sätt att fördriva tristessen med. Men självklart är jag inte beredd att inleda någon affär alls. Jag har min vän och honom vårdar jag ömt.

Det största molnet på min himmel är den VM vän jag förlorade i januari och sa farväl till i maj. Tillståndet är väldigt likt sorg över en död person. Beslutet är - i alla fall för närvarande och gissningsvis för all framtid - definitivt. Jag måste inrätta mitt liv efter det men jag har sorg. En dörr är definitivt stängd. Inget hopp finns. Mitt i den reella sorgen så sörjer jag dessutom det som aldrig sagts. Hade det ändrat scenariot?

Var det kärlek eller vad var det? Eller bara outlevd passion? Eller rättare sagt delvis utlevd passion men aldrig så mycket så att någon mättnad infann sig.

Ni som tumlar runt på Victoria Milan - tro inte att du kommer gå oberörda ur detta. Oavsett vad du gör där så kommer du ta med er erfarenheter och synsätt på gott och ont. Du kanske knyter an till någon på allvar vilket innebär smärta den dagen allt tar slut. Eller också så riskerar du att såra er bättre hälft. Eller den du träffar. Du kanske får dina värderingar ännu mer skruvade än vad de var innan du startade på VM - vill du det? Vill du att otrohet skall vara något som är normalt i ditt och andras liv?

Jag har skrattat mycket på VM men jag har också våndats något oerhört. Att knyta an till en person som är någon annans är inte smart. Jag gjorde det ändå...mitt fel kan tycker

Det gör ont. Det gör ont när man inser på allvar att man bara har dem till låns. Låneboken skall lämnas tillbaka - i fullgott skick. Utan skavanker och repor. Utan kravbrev och utan utslitna sidor.

Du kan inte begära någonting alls den dagen din vän återvänder till sin familj. 

För egen del...
Jag ger min vän - han som finns vid min sida - all min uppmärksamhet. Jag vill leva här och nu tillsammans med de som vill och kan vara med mig. Sorgen bearbetar jag i min ensamhet. Men det gör ont.... precis som när någon dött.

---

ps. Den vän jag saknar har jag haft kontakt med i över två år. Han var då i skilsmässoprocess. Vi träffades dock bara två gånger då avståndet var långt. Efter ett antal familjekatastrofer och omgivande hot gjorde att han valde att göra ytterligare ett försök med sin fru.

Borttappad "vän" eller utdraget jack?

Jag skrev ett långt brev till en av mina gamla vänner på Victoria Milan men han hade stängt mailadressen. Han hade även stängt föregående mailadress och den dessförinnan. Han hade gått upp i rök. Jag hade inte svarat på det mail han postade för cirka två månader sedan så jag gissar han blev sur och gallrat ut mig.

Varför gör det så ont att att ta farväl? Varför gör det så ont att tappa kontakten med folk? Även de som faktiskt inte ligger på heta listan längre.

Jag betraktade honom som ett mellanting mellan vän och potentiell älskare. Han kände till min nye vän - single killen. Han  har ett varmt hjärta och gratulerade mig då jag per mail berättade om honom. Men ändå....man kan säga "hej då". Man kan säga "på återseende". Man kan säga nått innan man drar ur jacket.

---

I morse (det vill säga ett dygn senare) fick jag ett mail av killen. Han berättade att han och hans fru skulle göra ett nytt försök och bad oss - det vill säga en handfull damer på maillistan - låta bli att kontakta honom.

Jag är glad att han går rätt väg igen. Jag är glad att vi aldrig haft i hop det annat än i form av en del personliga mail. Vi var lite grand av varandras stödsystem även om jag får erkänna att det tidvis slog lågor i våra mail.

Mailkorgen med komprometterande mail är slängd, kontot är stängt. Dock avslöjade den nya mailadressen hans identitet och han är sökbar på Facebook. Jag funderade på att varna honom men beslöt att låta bli. Chansen att någon tokig dam börjar stalka honom på riktigt är osannolik. Han hade inte skickat avskedsmailet till de "tokiga" som han inte litat på.

Avskedsmailet till mig skickade han till en adress jag bara använde en gång av misstag. Kanske hade han gallrat ut alla de heta mailen innan återföreningen med frun och därmed förlorat adressen. Kanske hade han en tanke bakom detta...vad vet jag?

Hoppas du lyckas, hoppas allt går väl.
STOR KRAM! sänds härmed över även om du aldrig kommer få den