Hotellrummet

Gamla minnen….saftiga minnen och vackra minnen.

Jag kom in i hotellfoajen och ändrade mig i samma sekund. Jag hade tänkt lämna in väskan i receptionen medan vi var ute och åt för att besluta mig senare. I stället satte jag mig i en fåtölj och skickade ett SMS. ”Framme nu”.

Två minuter senare kom en reslig och stilig man med ett oerhört vackert leende. Stor kram och glada skratt. Detta kändes oerhört bra. När han såg att jag släpade på min sportbag så frågade han om jag vågade ställa upp den på rummet. Jag bara log och gick mot hissen. Vi åkte upp till det vackra hotellrummet. Väl inne tittade jag på honom noga och sträckte fram händerna och strök hans skrattrynkor, "Vi är inte purunga någon av oss. Skrattrynkor är vackert"

Han tog på sig ytterrocken och vi drog ut på stan. Vi åt middag på en underbar restaurang. En grillad renfile för mig och sallad och ett glas Merlot-vin. Vi pratade om allt som hänt oss i "vår relation" utom då vad som hänt i maj. Han lyfte alla övriga stenar i strandlinjen som behövdes synas. Vad finns det för kryp inunder i den stinkande sörjan? Vad ar det som hände och varför? Jag satt stundtals stum av beundran över samtalets gång. En mättnad infann sig....maj fick vänta.

En kille sprang in i min väns stol och hans ben trycktes mot mitt. Han drog sig snabbt tillbaka. En gammal berusad och avdankad politikerkändis dök upp och gjorde en charmerande framstöt mot mig. Han backade dock då han fick en mörk blick av min vän.

Vi gick ut på gatan och promenerade tillbaka utan att så mycket som snudda varandra och utan att ”vackla inåt” mot varandra som så ofta brukar ske när två personer är attraherade av varandra. Vi gick upp på hotellrummet för att dricka lite vin. Läget var osäkert även om samtalet varit rikt.

Han hade dykt upp till slut. Efter femton månaders virtuellt umgänge, smällande i dörrar, ilska, vänliga och ömsinta farväl men en ständig närvarande attraktion. Det var precis som ingen av oss kunde bli kvitt sinnesförnimmelsen av det oförutsägbara, osägbara och okända - skulle våra sinnesbilder stämma? Utöver detta hade en  massa saker hänt som nästan pockade på att vi skulle mötas - affärer bland annat och knäppa inbjudningar till affärsmöten. Mitt i alltihopa dök Lejonet upp vars enda uppgift - tror jag - var att bered väg för detta möta.

Nu satt vi där på ett vackert hotellrum i fullständigt döläge. En oerhört inkompetent inredningsarkitekt hade ställt dit ett litet bord och två fåtöljer långt ifrån varandra. Det gick inte ens att flytta ihop dem på grund av att sängen var i vägen. Vi satt i var sin liten arresteringcell helt utan möjlighet till kontakt….det vill säga om vi ville.

Jag fick en lång blick och jag kände hans värme men jag kände också att jag inte ville göra en sexuell framstöt där jag riskerade att bli avvisad. Ja jag ville ha honom. Jag var inte tänd men jag ville ha honom ändå. Jag var imponerad av hans person, hans etik, hans sätt att prata med mig och hans omtanke men jag kom ihåg en gammal fras om att ”hon måste ha ett speciellt uttryck” och att han aldrig hade sex utan känslor. Han hade förvisso svikit mig två gånger - eller åtminstone försvunnit från etern - men dessa minnen var utsuddade totalt. Det fanns bara här och nu.

Plötsligt reser jag mig upp och drar med min stol mellan bordet och sängen. Jag satte ner den rakt mitt emot honom och lägger händerna på hans knän. Jag ler fortfarande över hur ”streetsmart” min kropp och intuition löste döläget. Det var en vänlig gest. Den var på gränsen till naiv. Den var inte sexuell. Hade han inte känt som jag hade han kunnat ta mina händer och hållit dem som en kär vän. Men det var inte det han gjorde. Han började smeka mina händer och armar som en älskare gör.

Min vän vann en del av mitt hjärta den natten. Han infriade alla mina vildaste förväntningar såväl som person och älskare. Frapperande var hans omtanke – han frågade mig fyra gånger från det att jag flyttade stolen tills att vi landade i sängen ”Are you OK with this?”. Jag kommer aldrig att glömma stunden han viskade ”Gorgeous” till mig för första gången. Det var den frasen han så ofta inledde sina mail med och som jag först nu kunde tro på. Jag minns också stunden efter att han hade kommit - han hade rysningar precis på samma sätt som jag ibland har. Jag minns också doften av hans rakvatten och hur håret på bröstet kittlade min näsa när jag vilade där.

Jag kommer att minnas denna natt i hela mitt liv. Jag kommer att minnas bådas överförtjusta reaktion på det som skedde. Så många tårar, så mycket obeslutsamhet, vånda, ångest, ilska, lust och "kärlek" fann slutligen sitt Waterloo och vi var glada över det. Det var en lång och svår resa men den var värd allt.

Vi utväxlade massor med SMS och mail dagarna efter om vad som skett och om hopp om återförening. Sen tystnade han som vanligt i min mailkorg fast han är närvarande i andra kanaler. Avstånden är långa och hans livssituation är extra svår sen en tid. Jag vill men jag tvivlar. Självförsvar gissningsvis - jag går vidare fast med bakdörren på glänt.

Jag ler fortfarande åt minnena och inser att detta möte kan ha varit en solitär men det var det värt. Det var äkta och sant. De var rätt!