Likt en predator

För ett tag sedan kastade jag in handduken på Viktoria Milan. Jag blev less på alla sökande som inte klarade att läsa min profil och dra slutsatser av det de läste. Jag syftar på män av typen "helt fel". Jag hade några intressanta på kö men deras bakgrund var inte tillräckligt felfri för min smak. Jag blev less på den evinnerliga mailfloden och orkade inte till sist att vara artig.  Jag blev predatorn. Jag började jaga. 

Fördelen med att vara predator är att man kan vara skoningslös utan att såra någon. Det är inte heller lika plågsamt och tidsödande. Man gallrar stenhårt från första stund och fokuserar på ett byte i taget. Jag gillar rollen. 

Jag letar bland singlar, långa män, atleter och de som anser sig vara oerhört muskulösa. Det roliga är bara att rätt många av de som är "oerhört muskulösa" säger sig träna sällan. De har dessutom en vikt som talar för övervikt och med tanke på bristen på träning så är det väl gissningsvis inte muskler.

Jag vill helst ha en välutbildad man. Tanken är att om affären skulle övergå i något mer officiellt så skall han funka i mitt liv. Sen kan det ju även påverka vad man pratar om och livsinställning. Viss finns det massor av jättefina män av andra sorten också - det är bara att jag måste gallra. Annars blir det för många kandidater. 

Om man kikar i kategorin singlar eller ännu hellre kategorin atletiska eller muskulösa singla, boende nära mig,  som är högre än 1.82 och som har högskoleutbildning och är i min ålder plus minus fem år - då är det inte många kvar. Jag hade messat några av dem de sista veckorna. Utfallet var inte imponerande alls. Ända tills häromdagen då en nyanländ stjärna strålade på VMs nattsvarta himmel.  

Jag smög mig fram till vattenhålet och inväntade mitt byte. Jag gillar att jaga. Jag gillar att vara en predator på Viktoria Milan.