Outsäglig sorg

Han valde att gå en annan väg. På grund av avståndet. Jag själv hade lyft frågan flera gånger av samma skäl. Det gjorde ont många gånger sista halvåret. Men jag var ju inte på väg någon annan stans och jag tyckte för mycket om honom. Jag väntade tålmodigt på att hans arbetssituation skulle föra honom åt mitt håll igen. Detta skedde ej.

Jag var tyst. Han pratade. Jag ställde en fråga. Men vad var den han sa? Jag inser att jag stängde av sinnena för att bekämpa reaktionen. Jag var tagen....

Jag kan inte säga ett enda ont ord om honom. Han var näst intill perfekt. Och det står jag för trots dryga årets bekantskap. Han var strålande i allt - vilken man!

Det enda dåliga med denna relation var just avståndet och den smärta då de få dejter vi bokat det sista blivit inställda. Då inte p.g.a fejkade skäl eller kalla fötter utan livets ibland svåra situationer såsom sjukdom och död. 

Det gör ont var dag

Det gör ont när jag vill dela små vardagsämnen som upplevelser och foton som just denna stund. 

Det gör ont då inga godnatt-hälsningar kommer längre. 

Det gör ont att tänka på alla vackra minnen och allt de vi aldrig gjorde.

Jag saknar honom innerligt

Han satte djupa spår i mig. Det värsta är att efterföljande män kommer få det väldigt svårt att nå samma standard. Jag är bortskämd nu. Jag saknar honom oändligt.