Sjöblöt i minnen

Jag vandrade idag "sjöblöt" i minnen vid Skärhamn - en av kustens pärlor Jag satte mig på fiket och tog en kopp. En trubadur sjöng makalöst bra musik mot museet till. Jag mindes en av de riktigt bra stunderna med Mannen. Det gjorde lite ont.

Jag valde att gå rätt snart då musikern var lite för bra för mitt eget bästa. Den rörde runt rejält bland sentimentala minnen. Jag rundade kvarteret för att ta bilen hem och då dånar "Still got the blues for you" med Gary More ut ur nästa restaurangs anläggning.



Used to be so easy to give my heart away
But I found out the hard way
There's a price you have to pay
I found out that love was no friend of mine
I should have known time after time

So long, it was so long ago
But I've still got the blues for you

Used to be so easy to fall in love again
But I found out the hard way
It's a road that leads to pain
I found that love was more than just a game
You're playin' to win
But you lose just the same

So long, it was so long ago
But I've still got the blues for you

So many years since I've seen your face
Here in my heart, there's an empty space
Where you used to be

So long, it was so long ago
But I've still got the blues for you

Though the days come and go
There is one thing I know
I've still got the blues for you.

Schack matt!

Denna gång kan jag i alla fall med stolthet säga - jag sa rätt ord vid avskedet.
Sen om budskapet gick fram eller ej vet jag inte.

Outsäglig sorg

Han valde att gå en annan väg. På grund av avståndet. Jag själv hade lyft frågan flera gånger av samma skäl. Det gjorde ont många gånger sista halvåret. Men jag var ju inte på väg någon annan stans och jag tyckte för mycket om honom. Jag väntade tålmodigt på att hans arbetssituation skulle föra honom åt mitt håll igen. Detta skedde ej.

Jag var tyst. Han pratade. Jag ställde en fråga. Men vad var den han sa? Jag inser att jag stängde av sinnena för att bekämpa reaktionen. Jag var tagen....

Jag kan inte säga ett enda ont ord om honom. Han var näst intill perfekt. Och det står jag för trots dryga årets bekantskap. Han var strålande i allt - vilken man!

Det enda dåliga med denna relation var just avståndet och den smärta då de få dejter vi bokat det sista blivit inställda. Då inte p.g.a fejkade skäl eller kalla fötter utan livets ibland svåra situationer såsom sjukdom och död. 

Det gör ont var dag

Det gör ont när jag vill dela små vardagsämnen som upplevelser och foton som just denna stund. 

Det gör ont då inga godnatt-hälsningar kommer längre. 

Det gör ont att tänka på alla vackra minnen och allt de vi aldrig gjorde.

Jag saknar honom innerligt

Han satte djupa spår i mig. Det värsta är att efterföljande män kommer få det väldigt svårt att nå samma standard. Jag är bortskämd nu. Jag saknar honom oändligt. 

En sista dödsryckning efter en hopplös relation

När jag träffade min nye vän gick jag och tog alla tester som sig bör med tanke på höstens äventyr. (Nej jag har inte haft sex under denna tid). Han frågade om resultatet för ett par veckor sedan och jag sa att allt var lugnt. Jag bekände också att detta var väldigt skönt för jag hade ogärna kontaktat affärsmannen så här långt efteråt för att berätta om den smitta jag i så fall fått från honom.

Det kändes härligt skönt att säga just detta orden. Dörren är stängd. Det var också väldigt skönt att prata om detta med en man som tål att höra det och som kan ge stöd om så hade behövts. Han har ett oändligt djup.

En timme senare går jag in på Victoria Milan bara för att se att min gamle vän helt ovetandes om min nya profil skickat ett mail till mig med en välformulerad och poetisk text. Det var som om det slog igen en dörr mitt i ansiktet på mig. Jag tänkte f-n kan han inte lämna mig i fred. Sitter det en liten djävul där uppe som bara vill mig/oss ont?

Ett dygn senare hade jag hämtat mig rätt bra och tog chansen att skriva ett välartikulerat svar om varför han inte var aktuell. Då endast med argument som gick att härleda från profil och konversation. Jag skrev med samma metaforer och samma slags poesi. Det var vackert. Jag avböjde vänligt då jag vill behandla alla med respekt på VM - även gamla "lik" som tagit kontakt helt ovetandes om vem jag är.

Han svarare återigen och argumenterade för sin sak.  Jag avböjde igen - nu fyllde jag texten med det vi gemensamt upplevt fast på ett icke avslöjande sätt. Jag tog farväl.

Då stoppade han in foten i dörrspringan. Jag skickade en replik. Han fick mig då att asgarva.

Syftet med min konversation var en tyst revansch fram till denna stund. Jag ville säga farväl med den typ av feedbackloop som hade förvägrats mig i höstas. Jag hade inte tänkt berätta vem jag är. Jag gillade onekligen att "träffa" den man som jag en gång fastnade för men som jag inte sett röken av de sista åren.  På slutet mådde jag dock dåligt av gamla minnen som bubblade upp. Inte p.g.a av någon slags kärlekskrankhet utan jag var bara illa berörd.

Jag tog en paus och funderade. Jag skrev ett svar där jag avslöjade att vi råkats och varför jag svarat honom alls. Jag skrev vänligt och väl avvägt. Jag önskade honom lycka till i sitt sökande. En vänskaplig dunk i ryggen....

Vad tror ni hände? Jo han läste och blockade mig. Jag vet egentligen inte om detta beror på en svaghet eller styrka. Eller kanske en personlighetsstörning som leder till dålig empatiförmåga. Dock vet jag att det är så väsensskilt från det jag vill ha och behöver. Nu är en mur definitivt rest mellan oss.


ps. Min profil är nedtagen nu. Jag och nye vännen har beslutat att göra så båda två. Jag ville invänta detta gemensamma beslut innan jag gjorde det.

Jag är så nöjd

Äntligen verkar jag ha fått in en fullträff i min dejting på Victoria Milan. Jag var på väg att lasta ut barnet med badvattnet då hans presentation innehöll fakta som är en definitiv turn-off för mig. Dock visade det sig att bilden var mer nyanserad än så.

Han dök upp rätt omgående på dejt. Detta är det önskvärda för min del. Jag orkat inte messa och maila. Jag vill inte hålla på med heta chatter etc. Jag vill inte få en felaktig bild av mannen i fråga. Jag är rätt less på det virtuella livet. 

Första intrycket var "nej" för mig men han växte under det korta möte vi hade så en andra dejt bokades in. Nu har vi träffats ett antal gånger och mannen växer för var gång. Jag gillar honom verkligen. 

Han är ett helt annat väsen än det mesta jag mött sista fem åren. Han är lite besläktad med min x-pojkvän men har min typ av humor vilket ger mängder med goa glada skratt. Han är oerhört trygg och omtänksam. Hans tjänstresor hit gör att vi kan ses lagom ofta och under enkla omständigheter. Hotellsängen står bäddad. Vi behöver bara en flaska vin och lite småtugg och varandras mjuka famnar. 

Han messar flera gånger om dagen. Han ringer ofta om än kort. Han finns där när jag behöver honom. Han ger oändligt mycket. Jag börjar öppna upp och ger förtroenden jag nog aldrig gett någon man förut. Jag inser att den rikedom han ger mig måste jag förvalta och ge tillbaka av på ett sätt jag passat mig för att göra sista åren. Männen har inte varit värdiga detta. 

Det pratas ofta om normaliseringsprocesser när folk bryts ner i sjuka relationer. Denna process finns även i sunda relationer - dvs då en positiv process. Visst var gamle pojkvännen en sund relation men då hade jag tankarna för ofta på en annan. Jag insåg hur fantasisk han var men jag älskade honom inte. Nu är det andra gamla spöket - han jag tänkte på under tiden med pojkvännen- ute ur mitt liv så jag kan ta till mig den nye mannen på ett elt annat sätt. Det är underbart!

Tacka vet jag....

Män som bryr sig

Män som hör av sig regelbundet 

Män som inte kväver mig

Män som ringer bara för att få höra min röst

Män som lägger om sina affärsreseplaner för att få träffa mig

Män som smiter från slänktangelägenheter för en middag på mysigt ställe

Män som man kan ställa de där svåra frågorna till - och jag får svaren

Män som har ett inre lugn som smittar av sig

Män som bjuder på middagar och trugar på mig ett gott glas vin

Män som ringer upp mig bara för att det är tråkigt att köra bil själv

Män som man kan anförtro sig till

Män som är prestigelösa och nyfikna

Män som ger mig sin sanna identitet utan att knössel. 

Män jag kan lita på

Män jag kan skratta med

Män som är på samma planet som jag

Män som får det att pirra i magen....

Ja jag tror mig ha hittat den rätte. Jag balanserar på kanten av avgrunden men inser att jag måste ge lite mer av mig själv för att det skall bli rätt. Med nervösa små steg försöker jag göra det det. 

Det känns  livsfarligt men samtidigt härligt

En svår tid är över - hoppas jag

Det har varit en svår tid. Jag har inte kunnat gå. Jag har inte kunnat köra bil. Två helt olika skador gjorde att jag satt i "husarrest" under en månad helt oförmögen att handla eller ta mig till återbesöken på sjukhuset. Jag hade fått dåndimpen utan mina privata hobbyprojekt. . 

Jag har haft kontot öppet på Victoria Milan men gips är inte speciellt erotiskt laddat.  Skitet tungt och obekvämts. Det hindrade mig dessutom från att fixa naglarna. Jag har varit på två fikor efter att gipset togs bort - inget direkt napp. 

Jag vet inte om det beror på att jag inte är färdig med "historia" eller om det beror på att jag springer på fel män men ingen har varit intressant. 

Det gamla spöket swishade förbi på VM, satte mig som favorit och jag rörde inte en fena. Jag slog inte ens upp hans profil. Han känner inte till min nya. Jag ville fundera över om jag skulle tiga, ge mig till känna eller spela rollen som helt ny dam och roa mig en stund och eventuellt ta reda på vad han egentligen söker. Jag beslöt dock snabbt att jag inte ville föra honom bakom ljuset. Jag klickade på länken hans profil nästa dag men den var nedtagen. Detta var för ett par veckor sedan. 

Jag letade efter en annan gammal friare idag bland mina Facebookmail. Jag sökte på ordet Gullholmem och råkade få upp en konversation med spöket. Mailhuvudet var avidentifierat - han har ju blockat mig. Jag läste våra slutord. Dessa är inget varken han eller jag kan vara stolta över men jag var nog värst. Jag blev så pissed-off av situationen och hans sätt att ha makten över kommunikationen. 

Det gamla onda har jag mestadels väldigt distans till. Den mannen har tett sig löjeväckande det sista. Men jag saknar ändå den effekt han hade på mig. Jag vill ha den fast en ny man skall ge mig den i stället. 

En stunds ro mitt i eländet - då kommer en ny katastrof

Sista månaderna har använts till återhämtning. Jag har ett antal konversationer på gång med lämpliga kandidater men känner inget direkt "behov" av att gå vidare. Det måste vara rätt man. Jag vill inte slösa tid på fel person.

Jag var i den där staden i helgen som är förknippad med så mycket smärta av sjukdom och en kandidat som gjort mig "ont" lite för många gånger. Jag hade det helt underbart denna gång och knöt många nya bekantskaper. Jag kände hur såren läkte ihop och att denna stad kunde "återuppstå" som en stad jag älskar och njuter av.

Jag kom hem med segersötma i munnen och hade en en bra söndageftermiddag. På kvällen trillade jag och bröt armen, blev hämtad med ambulans och fick tillbringa natten på sjukhus.

Allt är under kontroll. Jag lägger ingen energi på "tyck synd om" eller annat ältande. Jag försöker lösa problem i tillvaron. Exempelvis hur jag skall komma iväg på den långresa som är inplanerad. Men visst är jag lite trött. Visst tycker jag att svärmen av elände borde ta slut nu. Jag hade sett fram mot resan som en sådan grej - nu vet jag inte om den blir av. Vissa bolag har flygförbud för den typen av gips jag har. Jag vet ju inte heller om jag kommer vara i skick att resa.