Unde de år skilsmässan pågick och jag dejtade friskt delvis med hjälp av Victoria Milan så fick jag en del ovärderliga kunskaper men jag tog också stryk.
Jag lärde mig att jag duger fullt ut - något som jag egentligen aldrig betvivlat. Det var dock skönt att få kvittensen i och med att jag blev singel. Jag duger såväl som älskarinna som flickvän. Jag duger i sängen även på marknaden bland de män och kvinnliga konkurrenter som jag gissade var mer erfarna än mig. Min ålder är inget problem i sig - det blir bara lite färre kandidater. Jag duger även på IRL marknaden.
Jag lärde mig att en man som verkligen vill inte är handlingsförlamad. Han kan dyka upp för snabbt till och med vilket kan ställa till det i livet. Säger man då nej så är han förlorad. Säger man ja så är man för lättillgänglig. Spelet mellan man och kvinna är obegripligt ibland. Det gäller att hålla distansen.
Jag lärde mig att inte misstro allt vad som sades i mail eller chat. Jag lärde mig att inte tolka alls förrens vi träffades IRL. Jag lärde mig att de flesta hade rent mjöl i påsen. Jag lärde mig att inte döma någon via ett elektroniskt gränssnitt. De mest socialt begåvade kunde vara urusla på mail och chat.
Jag lärde mig att använda skydd - något som jag givetvis kunde innan också. En och endast en gång kom inte kondomen på. Två år senare skapade detta enda tillfälle en oerhörd smärta då en långvarig infektion "down there" föranledde en extra kontroll. Det fanns då för två år sen svaga indikationer på att jag kunde ha blivit smittad. Infektionen kan ligga vilande i många år. Ärendet var preskriberat enligt smittskyddslagen men jag kände att jag var tvungen att informera även om det var han som hade smittat mig. Perspektivet att behöva rota i det förgångna gjorde väldigt ont. Denna smärta kommer jag aldrig utsätta mig för igen. Givetvis var det falskt alarm men jag glömmer aldrig den veckan.
Jag lärde mig att en man som lärt sig att både äta kakan och ha den kvar antingen drabbas av dåligt samvete, vänder hemåt för att skilja sig alternativt lappa ihop äktenskapet eller så fortsätter han vänsterprassla i evigheter. En del kör förvisso vidare beslutsångest och dåligt samvete. Andra blir notoriska vaneförbrytare med ena efter andra älskarinnan. De sista är värsta sorten.
Jag lärde mig att män med stake i gör något åt sitt liv. De övriga känner jag en blandning av medömkan och förakt för.
Jag lärde mig att placera bollen på motståndarens/medspelarens planhalva. Om du bjuder in men han/hon kan inte, svarar undvikande eller till och med tiger. Säg då tydligt att "nu är det upp till dig" - dvs kicka över bollen men gör det supertydligt. Min erfarenhet är att män sällan ser ett sådant överlämnande om det inte är extremt tydligt och kristallklart kommunicerat.
Fördelen med bollsparkandet är att det frigör energi. Det råder ingen tvivel om vems ansvar det är. Jag kan lugnt ägna mig åt andra saker i livet än att vänta, älta vad vi sa, älta nyanser i språket och kroppsspråket mm. Nu dejtar jag ju inte längre men metoden funkar på alla slags relationsproblem.
Jag lärde mig att en stadig lokal pojkvän med 100% uppmärksamhet, kärlek och lojalitet inte löser alla problem. Jag får all närhet och allt stöd jag behöver men jag är ändå inte nöjd. Har man en gång lärt sig att dela en man med en kvinna till och knäckt låset och öppnat upp dörren för att själv träffa mer än en - då är det svårt att återgå till "mono" förhållande. Jag har ingen mer kandidat på gång och letar definitivt inte. Men det finns onekligen en massa jag hade velat utforska gällande "flersamhet" i form av slutna förhållanden men med fler än två personer.
Jag lärde mig att inte smälla i dörren. Det är bättre att glida ut bakvägen utan att säga de där sista orden. Men jag har svårt fortfarande för detta. Den sista maran är dock avklarad med besked. Jag fick nog.
