Det är bara de som kommer på partyt som räknas

Min x-pojkvän är på bröllopsresa i främmande land. Han ser överlycklig ut. Hans fru är ”petit” och näpen. Jag vet de delar samma intressen och har bättre förutsättningar än vad vi hade. Jag önskar honom all lycka i världen. 

Men det gör ont ändå. 

Inte för att vi hade kunnat vara ett par utan för alla misstag jag begått de sista 5-6 åren. X-pojkvännen är inte ett av dem men misstagen före och efter. All den tid jag lagt på att våndas och vänta. All energi jag lagt på fel kandider. All tid jag lade på affärsmannen. Till och med dunderhiten min siste riktige vän var känns som ett misstag. Vi hade det bra men han stoppade mig från att träffa "den rätte".

När jag väl normaliserats tack vare siste vännen så orkar jag inte söka. Jag har ledsnat på att vänta. Jag har ledsnart på stöket och spänningen när jag har någon på gång. Det tar för mycket energi. Jag passar hellre. Jag vill ha sinnesro

Mannen jag återknöt bekantskapen med för ett par månader hörde av sin snabbt nyligen trots fortsatt exil i utlandet. Han är inte körd ännu men jag hyser inget hopp direkt. Hade han menat något mer än "fuck-buddy" så hade han hört av sig under resorna. 

Killen jag var på superdejt med i helgen har jag gett upp också. Jag kom hem med tindrande ögon - det var underbart. Jag trodde mig hittat en vän av samme kaliber som siste långtidsvännen. Men hans långa utvecklade texter och ständig nätnärvaro förbyttes till artiga och korta fraser strax efter dejten. Vi hann dock komma överen om den dejt till - men det var väl läpparnas bekännelse - ej hans hjärta. Han har inget intresse längre men vad som hämmar honom vet jag ej och det skiter jag i. Jag ha vett att dra numera när jag får dessa vibbar. 

Jag är så less på detta nu så jag nästan sade upp bekantskapen med siste dejten. Några väl valda artiga uppskattande ord som antydde avslut men med bakdörren öppen. Jag spelade över bollen på hans planhalva för att få hjärnan och hjärtat fritt från grums. Jag vill inte ”hang out there for nothing”. Jag orkar inte med mer

Det är bara de som kommer på partyt som räknas. 

Blir jag snoozad?

Jag känner mig blåst igen eller möjligtvis så är jag ovanligt intresserad.  Fyra veckors tystnad - ja visst åkte han utomlands men de finns ju mail exempelvis.

Jag vet inte riktigt vad som sker. Utsätts jag för ett practical joke som hämnd för gamla passivitets-synder? Är han bara sjukt upptagen eller vad sjutton händer?

Vill han kunna styra kommunikationen och ha en relation alternativt "ringa booty calls" på helt egna premisser? Eller har han redan har dragit sig ur utan att orka tala om det?

Telefonnumret jag har finns ej registrerat någonstans. Ingen svarar på samtal. Ingen läser SMS:en. Jag gissar det är ett kontantkort för dejtingbruk. Det vill säga det kommer stoppas i hans telefon först den dagen han finner det motiverat. Då kan det vara för sent.

Självklart skriver jag med värdighet och definitivt inga anklagelser, inga långa texter, inga trånande texter eller liknande. Bara två vänliga korta texter. Jag får ännu kortare texter tillbaka.

Jag tror jag är satt på snooze men skälet till detta vet jag ej.

Det är enerverande och obehagligt men lite härligt att känna äkta känslor igen. 

Ibland längtar jag nästan tillbaka till likgiltighetens träsk...

Känner mig som en tonåring igen

Det har varit tuffa månader med massor med jobb, ingen träning, knappt någon sömn och absolut inget dejtande. Jag har sörjt min forne vän innerligt och väl.

För en vecka sedan fick jag en hälsning från en av de män jag hade kontakt med strax efter den stora kraschen med "affärsmannen" (allt för nära inpå gissar jag). Jag föll för hans hjärna redan då men vid första dejten så blev det tvärstopp trots timmar av djupa samtal per telefon.

Under drygt ett år dök det upp den ena efter andra "booty callet" av riktigt dålig kvalitet. Han sjönk allt längre och längre ner i dyn. En dag skrev jag rakt ut:

"Jag vill inte ha sex eller en affär - jag vill ha en man jag kan lita på till 100% och en som finns kvar för mig."

Med vändande post kom:

"Jag finns här för dig dygnet runt" 

Jag teg. Jag ville inte ha honom då. Allt kändes så solkigt. Jag var inte heller redo att ta emot honom.

Åren gick. Vi råkades i somras och han visade att han bjöd till fast nu som en riktig gentleman. Det kom en invit  för en tid sedan. Jag svarade "det skulle vara trevligt någon gång" och nu blev denna gång av.

Det var gissningsvis var något med feromonerna toppat med den solkighet som de sexuella inviterna ingav som störde mig då. Men efter helgens erfarenhet så är jag begeistrad. Han överträffade förväntningarna rejält.  Och då syftar jag på vår mentala connection, hans hjärna och person. Vi hade en fantastisk middag inramad på ett sätt jag aldrig varit med om förut.  Vi har massor gemensamt som var okänt sist. Jag började känna åtrå på tre meters avstånd. Hjärnan måste vara med - annars går det ej.

Ett hopp började spira. Jag kanske funnit en man värd att satsa på. En man som garanterat är single och troligtvis utan ryggsäck.  Jag var så nöjd  med att ha kommit över det som störde mig sist till förmån för hans inre vackra själ och brillianta hjärna. Killen har stake helt enkelt på många sätt.

Jag hörde av mig lätt nervös och tackade för senast. Då kommer "bomben":

"Jag är utomlands drygt en månad"

Jag börjar bli nervös....pirrig... ja allt möjligt....känner mig som en tonåring.

Sjöblöt i minnen

Jag vandrade idag "sjöblöt" i minnen vid Skärhamn - en av kustens pärlor Jag satte mig på fiket och tog en kopp. En trubadur sjöng makalöst bra musik mot museet till. Jag mindes en av de riktigt bra stunderna med Mannen. Det gjorde lite ont.

Jag valde att gå rätt snart då musikern var lite för bra för mitt eget bästa. Den rörde runt rejält bland sentimentala minnen. Jag rundade kvarteret för att ta bilen hem och då dånar "Still got the blues for you" med Gary More ut ur nästa restaurangs anläggning.



Used to be so easy to give my heart away
But I found out the hard way
There's a price you have to pay
I found out that love was no friend of mine
I should have known time after time

So long, it was so long ago
But I've still got the blues for you

Used to be so easy to fall in love again
But I found out the hard way
It's a road that leads to pain
I found that love was more than just a game
You're playin' to win
But you lose just the same

So long, it was so long ago
But I've still got the blues for you

So many years since I've seen your face
Here in my heart, there's an empty space
Where you used to be

So long, it was so long ago
But I've still got the blues for you

Though the days come and go
There is one thing I know
I've still got the blues for you.

Schack matt!

Denna gång kan jag i alla fall med stolthet säga - jag sa rätt ord vid avskedet.
Sen om budskapet gick fram eller ej vet jag inte.

Outsäglig sorg

Han valde att gå en annan väg. På grund av avståndet. Jag själv hade lyft frågan flera gånger av samma skäl. Det gjorde ont många gånger sista halvåret. Men jag var ju inte på väg någon annan stans och jag tyckte för mycket om honom. Jag väntade tålmodigt på att hans arbetssituation skulle föra honom åt mitt håll igen. Detta skedde ej.

Jag var tyst. Han pratade. Jag ställde en fråga. Men vad var den han sa? Jag inser att jag stängde av sinnena för att bekämpa reaktionen. Jag var tagen....

Jag kan inte säga ett enda ont ord om honom. Han var näst intill perfekt. Och det står jag för trots dryga årets bekantskap. Han var strålande i allt - vilken man!

Det enda dåliga med denna relation var just avståndet och den smärta då de få dejter vi bokat det sista blivit inställda. Då inte p.g.a fejkade skäl eller kalla fötter utan livets ibland svåra situationer såsom sjukdom och död. 

Det gör ont var dag

Det gör ont när jag vill dela små vardagsämnen som upplevelser och foton som just denna stund. 

Det gör ont då inga godnatt-hälsningar kommer längre. 

Det gör ont att tänka på alla vackra minnen och allt de vi aldrig gjorde.

Jag saknar honom innerligt

Han satte djupa spår i mig. Det värsta är att efterföljande män kommer få det väldigt svårt att nå samma standard. Jag är bortskämd nu. Jag saknar honom oändligt. 

En sista dödsryckning efter en hopplös relation

När jag träffade min nye vän gick jag och tog alla tester som sig bör med tanke på höstens äventyr. (Nej jag har inte haft sex under denna tid). Han frågade om resultatet för ett par veckor sedan och jag sa att allt var lugnt. Jag bekände också att detta var väldigt skönt för jag hade ogärna kontaktat affärsmannen så här långt efteråt för att berätta om den smitta jag i så fall fått från honom.

Det kändes härligt skönt att säga just detta orden. Dörren är stängd. Det var också väldigt skönt att prata om detta med en man som tål att höra det och som kan ge stöd om så hade behövts. Han har ett oändligt djup.

En timme senare går jag in på Victoria Milan bara för att se att min gamle vän helt ovetandes om min nya profil skickat ett mail till mig med en välformulerad och poetisk text. Det var som om det slog igen en dörr mitt i ansiktet på mig. Jag tänkte f-n kan han inte lämna mig i fred. Sitter det en liten djävul där uppe som bara vill mig/oss ont?

Ett dygn senare hade jag hämtat mig rätt bra och tog chansen att skriva ett välartikulerat svar om varför han inte var aktuell. Då endast med argument som gick att härleda från profil och konversation. Jag skrev med samma metaforer och samma slags poesi. Det var vackert. Jag avböjde vänligt då jag vill behandla alla med respekt på VM - även gamla "lik" som tagit kontakt helt ovetandes om vem jag är.

Han svarare återigen och argumenterade för sin sak.  Jag avböjde igen - nu fyllde jag texten med det vi gemensamt upplevt fast på ett icke avslöjande sätt. Jag tog farväl.

Då stoppade han in foten i dörrspringan. Jag skickade en replik. Han fick mig då att asgarva.

Syftet med min konversation var en tyst revansch fram till denna stund. Jag ville säga farväl med den typ av feedbackloop som hade förvägrats mig i höstas. Jag hade inte tänkt berätta vem jag är. Jag gillade onekligen att "träffa" den man som jag en gång fastnade för men som jag inte sett röken av de sista åren.  På slutet mådde jag dock dåligt av gamla minnen som bubblade upp. Inte p.g.a av någon slags kärlekskrankhet utan jag var bara illa berörd.

Jag tog en paus och funderade. Jag skrev ett svar där jag avslöjade att vi råkats och varför jag svarat honom alls. Jag skrev vänligt och väl avvägt. Jag önskade honom lycka till i sitt sökande. En vänskaplig dunk i ryggen....

Vad tror ni hände? Jo han läste och blockade mig. Jag vet egentligen inte om detta beror på en svaghet eller styrka. Eller kanske en personlighetsstörning som leder till dålig empatiförmåga. Dock vet jag att det är så väsensskilt från det jag vill ha och behöver. Nu är en mur definitivt rest mellan oss.


ps. Min profil är nedtagen nu. Jag och nye vännen har beslutat att göra så båda två. Jag ville invänta detta gemensamma beslut innan jag gjorde det.

Jag är så nöjd

Äntligen verkar jag ha fått in en fullträff i min dejting på Victoria Milan. Jag var på väg att lasta ut barnet med badvattnet då hans presentation innehöll fakta som är en definitiv turn-off för mig. Dock visade det sig att bilden var mer nyanserad än så.

Han dök upp rätt omgående på dejt. Detta är det önskvärda för min del. Jag orkat inte messa och maila. Jag vill inte hålla på med heta chatter etc. Jag vill inte få en felaktig bild av mannen i fråga. Jag är rätt less på det virtuella livet. 

Första intrycket var "nej" för mig men han växte under det korta möte vi hade så en andra dejt bokades in. Nu har vi träffats ett antal gånger och mannen växer för var gång. Jag gillar honom verkligen. 

Han är ett helt annat väsen än det mesta jag mött sista fem åren. Han är lite besläktad med min x-pojkvän men har min typ av humor vilket ger mängder med goa glada skratt. Han är oerhört trygg och omtänksam. Hans tjänstresor hit gör att vi kan ses lagom ofta och under enkla omständigheter. Hotellsängen står bäddad. Vi behöver bara en flaska vin och lite småtugg och varandras mjuka famnar. 

Han messar flera gånger om dagen. Han ringer ofta om än kort. Han finns där när jag behöver honom. Han ger oändligt mycket. Jag börjar öppna upp och ger förtroenden jag nog aldrig gett någon man förut. Jag inser att den rikedom han ger mig måste jag förvalta och ge tillbaka av på ett sätt jag passat mig för att göra sista åren. Männen har inte varit värdiga detta. 

Det pratas ofta om normaliseringsprocesser när folk bryts ner i sjuka relationer. Denna process finns även i sunda relationer - dvs då en positiv process. Visst var gamle pojkvännen en sund relation men då hade jag tankarna för ofta på en annan. Jag insåg hur fantasisk han var men jag älskade honom inte. Nu är det andra gamla spöket - han jag tänkte på under tiden med pojkvännen- ute ur mitt liv så jag kan ta till mig den nye mannen på ett elt annat sätt. Det är underbart!