Sömnbristen är akut och alla utrymmen för intryck är fulla.
Hetingen från dejten för två veckor sedan är avpoletterad totalt. Eller
rättare sagt han så blev arg när han inte fick hela mitt förnamn - som är
jäkligt unikt och spårbart vilket hans förnamn inte är - att han kastade in handduken. Jag svarade att han kunde
få såväl fullt förnamn som efternamn om han skickade mig detsamma. "Jag
vill inte ha något strul" svarade han och sa att han hade bestämt sig. Bra för jag fixade inte hans prat och jag har nu i efterhand insett att han antagligen var ute efter ett anonymt förhållande med mig. Jäkligt fegt och konstigt agerande i alla fall. Precis som om han sökte ett skäl att dumpa mig.
Det händer kul saker också.....
En "riktig man" - single och fläckfri - fyller min mailkorg och min mobil med SMS. Vi pratas vid ungefär varannan dag. Han ser bra ut och har hus, sommarstuga, segelbåt och tjänstebil. Han är till synes utan ryggsäck - tio år sedan separation från sambon han hade barn med. Han ger mig samma "må bra" känsla som #1 gav mig en gång. Han är ständiga närvarande....
Dejt var planerad till i fredags men den blev inställd. Hans pappa blev sjuk. Jag gick på AW med kollegor i stället.
#1 och jag har en yrkesrelation numera medan han löser sina två stora problem. Jag hittade ett potentiellt jobb åt honom i hans hemstad varvid jag fick överlämna hans CV till en gammal kollega. Jag höll på att dö av chocken när jag såg layouten och ordbajset och erbjöd mig att massera hans CV istället för hans rygg som numera är förbjuden frukt. Han accepterade och nu är den levererad och klar. En ny layout, order om var han skall klippa och vilka avsnitt han skall skriva om är levererat. Han tog emot mina förslag med en slags förtjust maschosism. "Kill your darlings" och han höll med.
Jag är väldigt nöjd med den relation jag har med #1 - inget gör ont. Vi är superstarka båda två och har en alldeles unik "vänskap" eller yrkesrelation eller vad man nu kan kalla det för. Jag har egentligen avsagt mig all slags vänskap (vis av erfarenheter med andra män) men en man man delat kött med kan inte "bara" vara en affärsbekant även om det är det bästa ordet. Jag är helt trygg i vad-vi.nu-har-för-relation och vet att vi kommer ses igen oavsett vad som händer i våra liv och oss emellan. Han behöver inte vara min älskare - han duger till annat också.
En man från Victoria Milan fyller min mailkorg med heta rykande heta mail. Han vill ha cybersex men jag vägrar. Med all list jag kan uppbåda håller jag honom stången. Jag vet att ger jag honom det han behöver virtuellt så försvinner han i 2-3 veckor. De gör så männen....de blir mätta fort och lätt och är nöjda rätt länge medan jag bara får ökad aptit av cybersex. Men han är het - jäkligt het. Måste ses och upplevas IRL någon gång. Han vill träffas med det är svårt att få till första mötet.
Jag är lite aktiv på en annan dejtingsite än VM - mest för distraktions skull. Det hjälper bra när så behövs. I övrigt utsliten men vid gott mod
Återigen är det spänningsfältet mellan det uppenbara och det vulgära som gör att jag kan uppskatta det du skriver. Din uppriktighet är vitaliserande (i en värld där varenda människa idag går omkring och önskar att de var någon annan) och det tycks som om du lever ut nån slags inre sanning.. Jag garvar ofrivilligt till när du skriver om den du kallar 1, och tycks tackla dina känslor med en viss sarkasm. Tror det är rätt metod, man måste kunna skratta åt eländet. Det är dock mysigare oftast att ha nån att skratta med.
SvaraRaderaJag vill tillägga att jag inte är så säker på nyttan av att ”självmedicinera”. Till slut tycker man om sig själv så mycket i prosan att man drunknar i textmassan…see! Jag rättar mig hellre efter den klassiska journalistdevisen, kill your darlings…vilket förvisso blir ganska ensamt det också till slut…man konserverar liksom sin ensamhet genom att odla sin särart…lite svårt att hångla upp en oneliner om du förstår vad jag menar..
Petter
Sarkasm och glaghumör är ett bra vapen. Skratt bästa medicinen. Men det är också lätt när det inte gör ont längre.
SvaraRaderaSjälvmedicinering är inte det effektivaste alltid. Men i dessa tider är skrivandet min enda möjlighet att vända och vrida på det jag upplever. Jag hinner inte möta mina vänner. De övriga kanaler jag haft har försvunnit. Exempelvis min bästa vän på jobbet är numera min chef. Jag kan inte prata om mina escapader på VM med henne liksom. Jag tror inte det vore bra för veckans lönesamtal liksom.
Så jag skriver...inte av självomkan eller självälskande utan för att helt enkelt bli av med vissa tankar och placera dem på en hylla någonstans i cyberspace. Det funkar rätt bra.
Och i och med att syftet inte är en perfekt blogpost så kan en del ordbajs få förekomma....ibland. Det beror på vilket humör jag är på. Syftet är den inre resan. Men ibland kan texterna glimma till och nå andra höjder.
SvaraRaderaJag läser det du skriver kontextuellt, med allt vad man nu lägger in i sina tolkningar. (är ännu lite skärrad över att jag skriver kommentarer på en blogg) Det är därför man hoppar till ibland, när du, som du säger, glimmar till. Men det där är din beskrivning, jag tycker det glimmar av vemod i bakgrunden hela tiden, det du vill ha befinner sig utom räckhåll, som silvret hos pantlånaren…(Tranströmer) ..men som sagt, ingenstans finner jag självömkan eller narcissism…jag menar …kolla här.. ”Jag höll på att dö av chocken när jag såg layouten och ordbajset och erbjöd mig att massera hans CV istället för hans rygg som numera är förbjuden frukt”…i sitt sammanhang är det där strålande..och självsäkert...det är din rätt att skratta åt det…jag vet.… ..man skyddar nån slags integritet med en sardonisk kommentar som tvärt blottar hur skral verkligheten är…men faktiskt, för mig betyder det ingenting, tvärtom, jag njuter av det, jag kan vara tillbaka i förtrollningen redan i nästa ögonblick, men i verkligheten ger det mig ibland problem.. lyckades kalla min date sist för ”cougar”, så var det kört…
RaderaJag menar att man förlikar sig med sin situation, bidar sin tid emellanåt, och kastar sig ut, gång på gång, till dess man upptäcker att allt går i cykler och att svärtan är en del av ens personlighet och man inser att man är ganska nöjd över det…är inte du det, egentligen?
Btw..ordbajs har jag inte sett något av än…men höj kvalitén ändå, det är uppfordrande att ha en följare…funderar ännu på erbjudandet att bli prenumerant No1..
Petter
*ler* åt din sista kommentar men inser att jag är för trött för ett intellektuellt bemötande i stort.
SvaraRaderaGalghumor är ett bra självförsvar men just nu kommer den sig nog mer av att jag mitt i eländet mår rätt bra. I alla fall vad det gäller mina relationer till män. Det är lätt att dra vidare när nya äventyr väntar....eller skymtar i alla fall.
Att kalla sin dejt för cougar är väl nästan lika illa som att kalle henne/honom för fnask eller giggolo. Jag kommer ihåg första och enda gången någon i stridens hetta kallade mig för "min lilla slampa" även om det var med en viss "kärlek". Det gjorde han inte om igen.
Jag ser fram emot min förste prenumerant - fast du får skaffa dig ett (nytt) Google konto då