Jag vandrar ut ur skuggans land - epilog över en "död" relation

Affärsmannen och jag träffades till sist i hans hemstad i annat land. Jag sprang nästan rakt i hans famn när jag letade efter hans bil och SMS:ade samtidigt. Kramen var oväntat lång, hård, varm och innerlig. Den kändes ärlig.

Vi promenerade till ett utefik och åt kycklingsallad och lite vin. Vi pratade länge och väl. Han såg strålande ut och jag kände att allt var som "förr" bortsett från att han var en gift man som åt åtminstone för stunden gett upp tanken på skilsmässa och bestämt sig för att vara sin fru trogen. Jag hade massor jag ville prata om och precis som vid förra mötet så plockade han upp den största stenen i strandlinjen för att syna vad som fanns därinunder. Jag passade dock - det var inte rätt ställe att tala om kaoset tidiga och sena januari. Jag ville men jag tvekade...jag trodde naivt att jag skulle få chansen kanske senare den kvällen. Det var fel.

Jag antog rollen som "karriär coach". Jag visste att det är det han behövde allra mest och jag ville verkligen och vill fortfarande hjälpa honom. Det var intressant att fråga ut honom och känna honom på pulsen karriärmässigt och yrkesmoralsmässigt. Jag blev imponerad över hans affärsetik och hans personlighet. En gång gissade jag att det var si och så med den - jag hittade ju honom på Victoria Milan. Tänk vad fel man kan ha.Jag missbedömde denne man flera gånger men enbart på grund av bristande information - inte på grund av vad han egentligen sade eller gjorde.

Jag fotograferade honom då han pratade. Ljuset var makalöst. Det mejslade ut den lite magerlagde men vackre man. Skuggorna spelade över hans grå tinningar. De vackra tänderna och smittande leendet. Ljuset pendlade mellan varmt och kallt då solen sjönk efter hand och skuggorna kom krypande.

Det tog mig nästan två år att komma till skott med denna fotosession. Ödet kom emellan flera gånger. Viljan tröt några gånger...avståndet var långt. Sen sparkade jag ut honom en gång med buller och bång. Jag var tvungen att smälla i dörren så hårt att ingen chans till återvändo skulle finnas. Han sög musten ur mig vid den tiden men allt ändrade sig några månvarv senare. Nu satt jag där med kameran i högsta hugg men för sent. Vår tid hade passerat - i alla fall för denna gång.

En del bilder blev strålande. Andra sämre. De är dock perfekta minnen över denna stunden. Det var kanske sista gången vi sågs.

Det blev dags att bryta upp och han frågade ut mig grundligt om kvällens planer och hålltider. Jag talade om att det inte fanns några förrns klockan 22. Han pekade att hans bil stod väldigt nära åt ena hållet och hotellet åt andra. Jag kläckte ut mig några väl valda ord som att jag inte ville vara ett problem för honom och att han skulle höra av sig om han blev en fri man. Jag missade att han kanske sa: "min bil står alldeles bredvid här och jag kan köra dig till hotellet" fast då dolt i diffusare ordalag,  Jag missade chansen men det kanske var ödets nyck.

I efterhand gjorde det ont för jag hade hoppats på en instant turn off av den typen man ofta får då man ser en het dejt i krasst dagsljus. När man ser fårorna i ansikten, kalaskulan och en del inte så tilltalande personlighetsdrag. Men han växte denna stund...dessa timmar...i solen på ett utefik en sen fredags eftermiddag. Dessutom hade han en kropp som en olympisk idrottsman. Inte på en enda punkt följde han mitt manus.

I efterhand gjorde det ont för jag hade bestämt att en sista natt hade varit OK men jag missade den vaga och oartikulerade chansen. Jag skickade i stället hem honom med rak arm. Jag uppförde mig med integritet och värdighet. Jag betedde mig inte som ett våp. Jag sa inte som det var - att han gjort djupt in tryck på mig. Men varför? För att jag vill honom väl? För att jag inte vill stöka till mitt nya liv? Eller för att jag ville stärka mina odds på sikt? Inte vet jag. Gissningsvis en kombination av allt. Jag gjorde det rätta.

Med ett mail försökte jag få bekräftat vad jag "sett" i efterhand. Jag fick inget klart svar. Men det gjorde ont.

Jag vänder mig nu om mot solen. Jag lämnar skymningslandet - det vill säga minnet av en relation som borde vara död. Jag är här och nu och vill leva, älska, bli älskad och ha det bra. Jag har en ny vän som avgudar mig och tar hand om mig på alla sätt och vis. I hans närvaro förbleknar minnena men i min ensamhet så känns det fortfarande. Jag grämer mig över det som aldrig blev av. Minnena av allt vi aldrig gjort. Planerna och fantasierna. Allt det som aldrig blev av. Åtrån som kunde blivit kärlek.Vad vet jag?

Det gör ont men jag gör allt jag kan för att städa bort spåren. Jag hoppas det går.