Att förlora en vän på Victoria Milan och livet i allmänhet

Livet har varit hektiskt det sista. Jag renoverar hus och sliter därmed som ett djur. Barnen har dock kanske mer sugit musten ur mig mer än själva arbetet. Jag är trött - mycket trött. Orkar knappt arbeta det jag skall. Sover väldigt dåligt.

Min vän verkar stå fast vid min sida. Han är en fullträff på en väldigt massa vis. Vi träffas mer än vi kanske borde med tanke på mina projekt men han ger mig sån energi att det känns som det är värt det. Han är väldigt bra på att ta hand om mig - precis det jag behöver. Jag gjorde en halvofficell debut i hans sällskapsliv nyligen. På gott och ont. Det var skönt att vara hemlig men det är också skönt att han vill visa upp mig och introducera mig för sin släkt och sina vänner.

Jag har inte saknat Victoria Milan det minsta förrens de sista dagarna. När jag blir trött och sliten så kommer svårmodet och rastlösheten över mig. Då vill jag gärna "slänga käft" med någon vilket jag gjort med bravur på VM. Flirt är ett sätt att fördriva tristessen med. Men självklart är jag inte beredd att inleda någon affär alls. Jag har min vän och honom vårdar jag ömt.

Det största molnet på min himmel är den VM vän jag förlorade i januari och sa farväl till i maj. Tillståndet är väldigt likt sorg över en död person. Beslutet är - i alla fall för närvarande och gissningsvis för all framtid - definitivt. Jag måste inrätta mitt liv efter det men jag har sorg. En dörr är definitivt stängd. Inget hopp finns. Mitt i den reella sorgen så sörjer jag dessutom det som aldrig sagts. Hade det ändrat scenariot?

Var det kärlek eller vad var det? Eller bara outlevd passion? Eller rättare sagt delvis utlevd passion men aldrig så mycket så att någon mättnad infann sig.

Ni som tumlar runt på Victoria Milan - tro inte att du kommer gå oberörda ur detta. Oavsett vad du gör där så kommer du ta med er erfarenheter och synsätt på gott och ont. Du kanske knyter an till någon på allvar vilket innebär smärta den dagen allt tar slut. Eller också så riskerar du att såra er bättre hälft. Eller den du träffar. Du kanske får dina värderingar ännu mer skruvade än vad de var innan du startade på VM - vill du det? Vill du att otrohet skall vara något som är normalt i ditt och andras liv?

Jag har skrattat mycket på VM men jag har också våndats något oerhört. Att knyta an till en person som är någon annans är inte smart. Jag gjorde det ändå...mitt fel kan tycker

Det gör ont. Det gör ont när man inser på allvar att man bara har dem till låns. Låneboken skall lämnas tillbaka - i fullgott skick. Utan skavanker och repor. Utan kravbrev och utan utslitna sidor.

Du kan inte begära någonting alls den dagen din vän återvänder till sin familj. 

För egen del...
Jag ger min vän - han som finns vid min sida - all min uppmärksamhet. Jag vill leva här och nu tillsammans med de som vill och kan vara med mig. Sorgen bearbetar jag i min ensamhet. Men det gör ont.... precis som när någon dött.

---

ps. Den vän jag saknar har jag haft kontakt med i över två år. Han var då i skilsmässoprocess. Vi träffades dock bara två gånger då avståndet var långt. Efter ett antal familjekatastrofer och omgivande hot gjorde att han valde att göra ytterligare ett försök med sin fru.

Borttappad "vän" eller utdraget jack?

Jag skrev ett långt brev till en av mina gamla vänner på Victoria Milan men han hade stängt mailadressen. Han hade även stängt föregående mailadress och den dessförinnan. Han hade gått upp i rök. Jag hade inte svarat på det mail han postade för cirka två månader sedan så jag gissar han blev sur och gallrat ut mig.

Varför gör det så ont att att ta farväl? Varför gör det så ont att tappa kontakten med folk? Även de som faktiskt inte ligger på heta listan längre.

Jag betraktade honom som ett mellanting mellan vän och potentiell älskare. Han kände till min nye vän - single killen. Han  har ett varmt hjärta och gratulerade mig då jag per mail berättade om honom. Men ändå....man kan säga "hej då". Man kan säga "på återseende". Man kan säga nått innan man drar ur jacket.

---

I morse (det vill säga ett dygn senare) fick jag ett mail av killen. Han berättade att han och hans fru skulle göra ett nytt försök och bad oss - det vill säga en handfull damer på maillistan - låta bli att kontakta honom.

Jag är glad att han går rätt väg igen. Jag är glad att vi aldrig haft i hop det annat än i form av en del personliga mail. Vi var lite grand av varandras stödsystem även om jag får erkänna att det tidvis slog lågor i våra mail.

Mailkorgen med komprometterande mail är slängd, kontot är stängt. Dock avslöjade den nya mailadressen hans identitet och han är sökbar på Facebook. Jag funderade på att varna honom men beslöt att låta bli. Chansen att någon tokig dam börjar stalka honom på riktigt är osannolik. Han hade inte skickat avskedsmailet till de "tokiga" som han inte litat på.

Avskedsmailet till mig skickade han till en adress jag bara använde en gång av misstag. Kanske hade han gallrat ut alla de heta mailen innan återföreningen med frun och därmed förlorat adressen. Kanske hade han en tanke bakom detta...vad vet jag?

Hoppas du lyckas, hoppas allt går väl.
STOR KRAM! sänds härmed över även om du aldrig kommer få den

Fungerar Victoria Milan?

Fungerar Victoria Milan? Det är den vanligaste sökfrasen som får besökare att trilla in på denna blogg. Svaret är JA - Victoria Milan fungerar men det är bra mycket fler män än kvinnor vilket kan göra det svårt för männen. Jag har fikat med massor av män, tyvärr diskvalificerat de flesta men också träffat fyra fantastiska män under två år. Tre av dem hade jag sex med (en i taget - fixar inte haremslivet). En är ännu oprövad. Han valde att avstå på grund av avståndet. Respekt!

För egen del är jag inte aktiv längre. Jag har helt enkelt annat för mig. Jag har fått en värdig vän med ungefär samma specifikation som jag sökt under två år på VM. Jag hittade honom i en bar - ej på VM. Killen är dessutom single och helt utan bagage av pågående eller nyligen genomlevd skilsmässa. Han är makalöst bra på att laga mat och är "fingerfärdig" på det hela taget till min stora förnöjelse. Jag får intellektuella utmaningar av honom och jag kan gå hand i hand med honom på stan utan att någon av oss behöver oroa oss. Vi kan till och med kyssas i en bar om vi vill. Ingen bryr sig. Luktar gott gör han också ....överallt.

Med andra ord - jag strular inte med din man. Du kan inte heller hitta mig bland de profiler som finns på VM.

Det finns en del iakttagelser och historier som kanske kommer att berättas här framöver men egentligen så är denna blogg för tillfället död. I alla fall gällande ämnet pågående otrohet.

Om besöksstatistiken
Oroa dig inte -jag kan inte se vem som läser här bara hur personen hittar hit. Jag ser endast land, browser, sökord och operativsystem. Du kan lugnt utforska denna blogg om du vill. :-)

Jag vandrar ut ur skuggans land - epilog över en "död" relation

Affärsmannen och jag träffades till sist i hans hemstad i annat land. Jag sprang nästan rakt i hans famn när jag letade efter hans bil och SMS:ade samtidigt. Kramen var oväntat lång, hård, varm och innerlig. Den kändes ärlig.

Vi promenerade till ett utefik och åt kycklingsallad och lite vin. Vi pratade länge och väl. Han såg strålande ut och jag kände att allt var som "förr" bortsett från att han var en gift man som åt åtminstone för stunden gett upp tanken på skilsmässa och bestämt sig för att vara sin fru trogen. Jag hade massor jag ville prata om och precis som vid förra mötet så plockade han upp den största stenen i strandlinjen för att syna vad som fanns därinunder. Jag passade dock - det var inte rätt ställe att tala om kaoset tidiga och sena januari. Jag ville men jag tvekade...jag trodde naivt att jag skulle få chansen kanske senare den kvällen. Det var fel.

Jag antog rollen som "karriär coach". Jag visste att det är det han behövde allra mest och jag ville verkligen och vill fortfarande hjälpa honom. Det var intressant att fråga ut honom och känna honom på pulsen karriärmässigt och yrkesmoralsmässigt. Jag blev imponerad över hans affärsetik och hans personlighet. En gång gissade jag att det var si och så med den - jag hittade ju honom på Victoria Milan. Tänk vad fel man kan ha.Jag missbedömde denne man flera gånger men enbart på grund av bristande information - inte på grund av vad han egentligen sade eller gjorde.

Jag fotograferade honom då han pratade. Ljuset var makalöst. Det mejslade ut den lite magerlagde men vackre man. Skuggorna spelade över hans grå tinningar. De vackra tänderna och smittande leendet. Ljuset pendlade mellan varmt och kallt då solen sjönk efter hand och skuggorna kom krypande.

Det tog mig nästan två år att komma till skott med denna fotosession. Ödet kom emellan flera gånger. Viljan tröt några gånger...avståndet var långt. Sen sparkade jag ut honom en gång med buller och bång. Jag var tvungen att smälla i dörren så hårt att ingen chans till återvändo skulle finnas. Han sög musten ur mig vid den tiden men allt ändrade sig några månvarv senare. Nu satt jag där med kameran i högsta hugg men för sent. Vår tid hade passerat - i alla fall för denna gång.

En del bilder blev strålande. Andra sämre. De är dock perfekta minnen över denna stunden. Det var kanske sista gången vi sågs.

Det blev dags att bryta upp och han frågade ut mig grundligt om kvällens planer och hålltider. Jag talade om att det inte fanns några förrns klockan 22. Han pekade att hans bil stod väldigt nära åt ena hållet och hotellet åt andra. Jag kläckte ut mig några väl valda ord som att jag inte ville vara ett problem för honom och att han skulle höra av sig om han blev en fri man. Jag missade att han kanske sa: "min bil står alldeles bredvid här och jag kan köra dig till hotellet" fast då dolt i diffusare ordalag,  Jag missade chansen men det kanske var ödets nyck.

I efterhand gjorde det ont för jag hade hoppats på en instant turn off av den typen man ofta får då man ser en het dejt i krasst dagsljus. När man ser fårorna i ansikten, kalaskulan och en del inte så tilltalande personlighetsdrag. Men han växte denna stund...dessa timmar...i solen på ett utefik en sen fredags eftermiddag. Dessutom hade han en kropp som en olympisk idrottsman. Inte på en enda punkt följde han mitt manus.

I efterhand gjorde det ont för jag hade bestämt att en sista natt hade varit OK men jag missade den vaga och oartikulerade chansen. Jag skickade i stället hem honom med rak arm. Jag uppförde mig med integritet och värdighet. Jag betedde mig inte som ett våp. Jag sa inte som det var - att han gjort djupt in tryck på mig. Men varför? För att jag vill honom väl? För att jag inte vill stöka till mitt nya liv? Eller för att jag ville stärka mina odds på sikt? Inte vet jag. Gissningsvis en kombination av allt. Jag gjorde det rätta.

Med ett mail försökte jag få bekräftat vad jag "sett" i efterhand. Jag fick inget klart svar. Men det gjorde ont.

Jag vänder mig nu om mot solen. Jag lämnar skymningslandet - det vill säga minnet av en relation som borde vara död. Jag är här och nu och vill leva, älska, bli älskad och ha det bra. Jag har en ny vän som avgudar mig och tar hand om mig på alla sätt och vis. I hans närvaro förbleknar minnena men i min ensamhet så känns det fortfarande. Jag grämer mig över det som aldrig blev av. Minnena av allt vi aldrig gjort. Planerna och fantasierna. Allt det som aldrig blev av. Åtrån som kunde blivit kärlek.Vad vet jag?

Det gör ont men jag gör allt jag kan för att städa bort spåren. Jag hoppas det går.

Vecka sex vilandes i kärlek

Det har nu gått sex veckor sedan jag träffade min vän. Jag är honom trogen - jag flirtar inte och jag mailar inte med andra män. Jag måste testa honom fullt ut och se om detta håller. Han är en makalös tillgång på alla sätt och vis. Jag kan bli kär - definitivt.

Trots denna lycka så ligger två gamla affärer eller affärer "to be" och gnager lite.

I ena fallet vet jag att killen är fäst vid mig men hans liv kom emellan. Då menar jag på allvar kom emellan. Inte bara lättjan och bekvämligheten alltså. Vi pratar allvarliga existentiella problem såsom liv och död. Han är och förblir såväl osynad som otestad och kommer väl hägra lång tid som en av de onåbara.

Jag tror han läser denna blogg.  Jag hade velat prata med honom. 

I andra fallet så har jag ett affärsmöte i killens stad i slutet av nästa vecka. Han drog sig ur då han kom in i två djupa livskriser varvid den ena innebar att göra ett tredje försök i äktenskapet som varit på fallrepet i massor med år. På oerhört kort tid och utan avslutningssamtal så fick banden huggas av. Jag lämnade tillbaka honom utan minsta knorr. Jag hade bara haft honom en natt men desto mer i min mailbox. Men han hade mitt hjärta - den enda som lyckats med detta under de sista tre åren.

Vid uppbrottet blev jag vimmelkantig och full med frågor och oavslutade tankar men mötet i maj hägrade som en chans att avsluta det som kan behöva avslutas. Mycket har hänt sedan det där mailet den 22 januari men trots det vill jag träffa honom. För att säga saker jag inte sagt ännu om än i dåtidens lampsken. Fråga det som jag inte frågade då - jag ville inte veta vid den tiden men klarar svaren nu. Det hade kunnat bli kärlek men med en omöjlig livskarta och enormt geografiskt avstånd att beakta så lät jag förnuftet tala snarare än mitt hjärta. Kanske kommer jag ångra detta.....

Mycket har hänt sedan dess framför allt då i form av den vän jag har. Trots det vill jag sitta på ett fik i hans stad, prata, sortera känslor och känna "vi gjorde rätt som bröt upp" och le som gamla goda vänner mot varandra. Eller också sker något annat och då får jag ta hand om detta på bästa sätt. Men jag har svårt att tro att något kan hända som kan rubba mina cirklar här hemma.

Han har inte svarat på mitt mail om ankomstdag. Jag vet han reser mycket och att han kanske inte är på plats och det återstår att se om han svarar alls. Jag faller här lätt tillbaka till det gamla reaktionsmönstret jag haft när han tidigare försvunnit ut i periferin utan minsta ord. Men denna gång tar jag mig inte illa vid. Jag ler igenkännande åt känslan och låter den segla iväg igen. Jag förstår den mannen idag. Det gör inte ont. Jag förstår affärsmannen....från hotellet.

Varför hör män alltid av sig först när man dragit vidare?

Det är nu tre veckor sedan jag träffade en single kille som slukar mig med hull och hår utan några som helst reservationer. Eller rättare sagt - vi slukar varandra. Han är makalös och han avgudar mig!

Jag har informerat de som stått på tur på min dejtinglista. Antingen har jag skickat dem ett mail med sanningen eller också har jag bara sagt att jag inte kan träffa dem. En del blir sura men de flesta tar det riktigt bra. Jag får mest lyckönskningar.

När hela mitt sinne är fokuserat på här och nu och mitt synfält smalnar av till tunnelseende...vad händer då? Jo de riktigt gamla goda årgångarna hör av sig. Det vill säga män som tackat nej (för tillfället) på grund av att de skall fixa sina egna liv. De män jag räknat ut mer eller mindre för gott men också de män som gett det absolut största intrycket på mig genom tiderna.

En väninna sa en gång att män hör av sig först när de inser att de totalt förtvinat ur viktighetsgrad i en kvinnas sinne. När de väl nått bottenstatus så börjar jakten igen. Jag börjar tro detta är sant.

Jag fick tre mail under veckan från tre av dessa män. Två ville bara ta tempen på mig men jag blev lite rörd över att de bryr sig fortfarande. Den tredje sa sig längta efter den träff vi skall ha å yrkets vägnar i maj. Han bekymrade sig dessutom för om han skulle vara i landet vid det tillfället. Det högg till i mig då denne kille har en del av mitt hjärta och kommer alltid ha det. Men sen framkom det att han behövde hjälp med sin CV och MS Word. Kanske är han inte så motiverad i alla fall.. Kanske var det bara om en väldigt ytlig behovstillfredsställelse.

Jag drog nästan en lättnande suck Om affärsmannen varit motiverad fortfarande så hade jag haft svårt att stå emot. Inga trohetslöften är avgivna mellan mig och min nya vän men det hade ändå blivit komplicerat.

Jag trillade tack och lov snabbt tillbaka till "här och nu" med lokale vän. Killen som körde 12 mil för att kunna umgås med mig i bilen i stället den stunden det skulle ta för att ta bussen till stan. Killen som tar varje chans som finns för att se mig. Killen som älskar att bjuda ut mig ståndsmässigt och visa upp mig. Killen som alltid skickar godmorgon- och godnattmail oavsett var han är i  världen.  Killen som älskar att ha sex med mig. Killen som är seriös men som samtidigt inte forcerar.

Han är bedårande. Kanske blir jag kär....vem vet. Jag njuter varenda sekund i alla fall.

En stunds lycka - och härlig sex

Jag har haft en makalös helg. Jag har fått kärlek i drivor. Ömt, ärligt, försiktigt, omsorsgfullt, begärande, krävande, sinnligt, mjukt, lagom våldsamt och helt ljuvligt. Allt detta kryddat med makalöst goda viner, vacker miljö, mängder av finess och god mat. Jag tror knappt det är sant.

Det är annorlunda att träffa en kärlekstörstande single som slukar en med hull och hår och som dessutom tar varenda chans som uppstår till att träffa mig. Det är skillnad mot de män jag mött via VM som alltid haft någon slags reservation.

Jag njuter varenda sekund. Jag vet inte vart resan går och det gör inte han heller. Vi njuter i det gemensamma vi har här och nu. Det räcker för oss.

Så gott som alla närmast sörjande i dejtingvärlden är informerade om att jag är upptagen ett tag eller kanske även på lång sikt. Alla utom två har jag gett besked och det är de två män som finns på väldigt långt avstånd - en i Sverige och en utomlands. En möter jag i yrket och det finns ingen anledning att informera honom tidigare då han har egna problem att lösa. Den andre tror jag läser denna blog ibland. 

Till mannen långt borta

Som jag sa en gång - jag väntar inte precis på dig. Det vore inte rätt. Du måste fixa ditt liv och sen får vi se. Just nu måste jag se om mitt eget hus.

Jag har ingen destinationspunkt på den resa jag befinner mig nu. Jag är bara "här och nu" och njuter fullt ut. Jag mår bra och jag får kärlek i överflöd. Det hade kunnat vara du - trots problemen. Men du valde att säga nej...i alla fall tills vidare.

På sätt och vis finns du med här ändå. Du och den andre mannen som bor långt borta. Ni satte en minsta standard som jag stundtals förbannat. Det blev svårt att leta med er två som förebilder. Men plötsligt en dag verkar han stå där framför mig. En lika bländande man med lika vacker själ och CV som du själv. Jag måste syna honom fullt ut. Innan och utan. I hjärta och själ. För han finns här....inom räckhåll. Precis just nu. 

Jag vet inte vart jag är på väg men läser du detta så kom ihåg. Knacka på den dagen du "kommit ut" och är en fri man. Hör av dig då med en tydlig förfrågan så ser vi vart min resa tagit vägen. Vem vet, bakdörren kanske står på glänt...men du måste prova och se. Om du inte rycker i handtaget så vet du inte och jag kommer inte märka om du gått över min bakgård. Kanske är jag single och kärlekstörstande igen. Kanske är dörren låst. Lova att prova!

Du finns kvar i mitt hjärta ...förevigt

KRAM

Småler.... tillfredsställd såväl kroppsligen som själsligen.