Villrådig i dejting-djungeln

Dejten från förra veckan - han som inte ville ha en kärring - var en oerhört sympatisk och skärpt kille. Men han hade också en rejäl övervikt vilket han presenterade efter att vi kommit överens om en dejt. Jag kunde ju inte gärna backa då. Jag ville ge honom en chans och det fick han. Han var ingen gubbe kan jag tillägga - trots övervikten.

Killen var en proffsdejtare med över hundra träffar. Han hade ett protokoll han följde - inte på pappret men i minnet. Frågorna haglade över mig och jag svarade beredvilligt även om jag fick en känsla av att det var ett korsförhör snarare än en dejt. Jag svarade för han var kul, provocerande och gav mig en scen. Jag gillade hans hjärna.

På slutet av kvällen stämde han av hur mötet hade gått och ja sa som jag kände att det var en trivsam stund men inget att bygga vidare på. Han sa att han förstått det då jag inte frågat honom nästan något alls.

Visst är det så - är man nyfiken på någon så frågar man. Å andra sidan måste man ge motparten en chans att ställa egna frågor. Och hade jag velat fråga så hade det varit som att spotta i motvind.

I torsdags fikade jag med en gammal nätbekanting från Victoria Milan. Han ville komma längre i sin skilsmässa innan vi sågs. Nu var han redo. Han var lugn, snäll och hade en fysik jag gillar: Jag gick ner i varv när jag träffade honom. Min röst började bottna igen i diafragman - något den inte gjort på veckor. Han var OK om än något grå och lågmäld.

Jag känner mig som en resenär i livet. Jag behöver någon men frågan är om jag har tid att stanna upp.

I funderingarna över dessa frågor öppnade jag upp min profil igen. Det känns som om jag behöver bli golvad av någon lika bländande som #1 - min affärsman. Han stör mig fortfarande i form av att han satte upp en mall för det jag söker. Jag vill ha en man/älskare som har samma effekt på mig annars kan det kvitta. Jag försöker verkligen göra mig fri från detta spöke men det är svårt....

I går kväll hittade jag en lovande profil. Makalös CV, single och med bra bilder. Klockan fyra i natt vaknade jag upp och killen var on-line. Vi växlade några ord och jag skickade lite bilder. Sen somnade jag dråpligt mitt i alltihopa. Jag tror han blev lite skärrad eller besviken för jag hade ingen nyckel till hands bilder på morgonen. Jag  har skickat mina ursäkter för att jag somnade utan förvarning. Jag hoppas de godtas för killen såg lovande ut. Men det har de gjort så många gånger förut. Jag börjar bli luttrad.