Klarsynt en kort sekund - om maktbalansen

Jag skrev några rader igår till en kille som blivit dumpad av en några år äldre dam. Det var en kille på familjeliv - ett livligt diskussionsforum. Killen betedde sig undergivet, smörade, "tiggde och bad" i princip men fick inget gehör från damen. Han kunde inte fatta vad som hänt och hur hon kunde fått ändrade känslor på bara tre månader. Hon hade berättat att hon dejtade en annan kille.

Jag skrev att det inget fanns att göra för hans del. Vad han än gjorde så underminerade han grunden han stod på för varje utspel befäste bara hennes "övertag" och förstärkte hennes ointresse. Han grävde sin egen grav i stället för att hålla distansen och kanske en dag springa på henne av en ren slump eller vänta på att hon tagit stryk i pågående relation och ville ha en snäll älskare. Han var rent ut sagt naiv....och hopplöst förtjust i damen i fråga och självklart förkrossad.

"Om jag inte hör av mig kommer hon glömma mig helt och hållet"

Jag vet att jag pratade av egen erfarenhet. Jag vet att jag gav råd som en vän gett mig en gång. Jag vet att det jag skrev var så himla rätt:

"Sök dig vidare - glöm henne"

Varför lyckas jag inte själv då? Varför går jag fortfarande på samma mina gång på gång - i alla fall när jag är trött och sliten? Varför är jag inte nöjd med det jag har? Varför kan jag inte släppa taget även om jag gör det i mina handlingar nästan jämnt.

Jag ser samma beteende hos männen på Victoria Milan. De som jag mailar fastän jag inga planer alls har på en ny affär. De som jagar mig och har hopp om en framtida affär fastän jag redan i mail #2 talar om att jag inte bor på den ort jag ser ut att bo på. De som jag omgående sågar.

Jag har en del intressanta "samtal". Jag ställer en del av de frågor jag vill - jag grillar dem delvis om än på ett vänligt sätt. Jag vill veta hur en man tänker...det vill säga om det nu finns något som är en speciell manlig logik och manligt tänkande.