Blir jag snoozad?

Jag känner mig blåst igen eller möjligtvis så är jag ovanligt intresserad.  Fyra veckors tystnad - ja visst åkte han utomlands men de finns ju mail exempelvis.

Jag vet inte riktigt vad som sker. Utsätts jag för ett practical joke som hämnd för gamla passivitets-synder? Är han bara sjukt upptagen eller vad sjutton händer?

Vill han kunna styra kommunikationen och ha en relation alternativt "ringa booty calls" på helt egna premisser? Eller har han redan har dragit sig ur utan att orka tala om det?

Telefonnumret jag har finns ej registrerat någonstans. Ingen svarar på samtal. Ingen läser SMS:en. Jag gissar det är ett kontantkort för dejtingbruk. Det vill säga det kommer stoppas i hans telefon först den dagen han finner det motiverat. Då kan det vara för sent.

Självklart skriver jag med värdighet och definitivt inga anklagelser, inga långa texter, inga trånande texter eller liknande. Bara två vänliga korta texter. Jag får ännu kortare texter tillbaka.

Jag tror jag är satt på snooze men skälet till detta vet jag ej.

Det är enerverande och obehagligt men lite härligt att känna äkta känslor igen. 

Ibland längtar jag nästan tillbaka till likgiltighetens träsk...

Känner mig som en tonåring igen

Det har varit tuffa månader med massor med jobb, ingen träning, knappt någon sömn och absolut inget dejtande. Jag har sörjt min forne vän innerligt och väl.

För en vecka sedan fick jag en hälsning från en av de män jag hade kontakt med strax efter den stora kraschen med "affärsmannen" (allt för nära inpå gissar jag). Jag föll för hans hjärna redan då men vid första dejten så blev det tvärstopp trots timmar av djupa samtal per telefon.

Under drygt ett år dök det upp den ena efter andra "booty callet" av riktigt dålig kvalitet. Han sjönk allt längre och längre ner i dyn. En dag skrev jag rakt ut:

"Jag vill inte ha sex eller en affär - jag vill ha en man jag kan lita på till 100% och en som finns kvar för mig."

Med vändande post kom:

"Jag finns här för dig dygnet runt" 

Jag teg. Jag ville inte ha honom då. Allt kändes så solkigt. Jag var inte heller redo att ta emot honom.

Åren gick. Vi råkades i somras och han visade att han bjöd till fast nu som en riktig gentleman. Det kom en invit  för en tid sedan. Jag svarade "det skulle vara trevligt någon gång" och nu blev denna gång av.

Det var gissningsvis var något med feromonerna toppat med den solkighet som de sexuella inviterna ingav som störde mig då. Men efter helgens erfarenhet så är jag begeistrad. Han överträffade förväntningarna rejält.  Och då syftar jag på vår mentala connection, hans hjärna och person. Vi hade en fantastisk middag inramad på ett sätt jag aldrig varit med om förut.  Vi har massor gemensamt som var okänt sist. Jag började känna åtrå på tre meters avstånd. Hjärnan måste vara med - annars går det ej.

Ett hopp började spira. Jag kanske funnit en man värd att satsa på. En man som garanterat är single och troligtvis utan ryggsäck.  Jag var så nöjd  med att ha kommit över det som störde mig sist till förmån för hans inre vackra själ och brillianta hjärna. Killen har stake helt enkelt på många sätt.

Jag hörde av mig lätt nervös och tackade för senast. Då kommer "bomben":

"Jag är utomlands drygt en månad"

Jag börjar bli nervös....pirrig... ja allt möjligt....känner mig som en tonåring.