För en vecka sedan fick jag en hälsning från en av de män jag hade kontakt med strax efter den stora kraschen med "affärsmannen" (allt för nära inpå gissar jag). Jag föll för hans hjärna redan då men vid första dejten så blev det tvärstopp trots timmar av djupa samtal per telefon.
Under drygt ett år dök det upp den ena efter andra "booty callet" av riktigt dålig kvalitet. Han sjönk allt längre och längre ner i dyn. En dag skrev jag rakt ut:
"Jag vill inte ha sex eller en affär - jag vill ha en man jag kan lita på till 100% och en som finns kvar för mig."Med vändande post kom:
"Jag finns här för dig dygnet runt"Jag teg. Jag ville inte ha honom då. Allt kändes så solkigt. Jag var inte heller redo att ta emot honom.
Åren gick. Vi råkades i somras och han visade att han bjöd till fast nu som en riktig gentleman. Det kom en invit för en tid sedan. Jag svarade "det skulle vara trevligt någon gång" och nu blev denna gång av.
Det var gissningsvis var något med feromonerna toppat med den solkighet som de sexuella inviterna ingav som störde mig då. Men efter helgens erfarenhet så är jag begeistrad. Han överträffade förväntningarna rejält. Och då syftar jag på vår mentala connection, hans hjärna och person. Vi hade en fantastisk middag inramad på ett sätt jag aldrig varit med om förut. Vi har massor gemensamt som var okänt sist. Jag började känna åtrå på tre meters avstånd. Hjärnan måste vara med - annars går det ej.
Ett hopp började spira. Jag kanske funnit en man värd att satsa på. En man som garanterat är single och troligtvis utan ryggsäck. Jag var så nöjd med att ha kommit över det som störde mig sist till förmån för hans inre vackra själ och brillianta hjärna. Killen har stake helt enkelt på många sätt.
Jag hörde av mig lätt nervös och tackade för senast. Då kommer "bomben":
"Jag är utomlands drygt en månad"
Jag börjar bli nervös....pirrig... ja allt möjligt....känner mig som en tonåring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar