Careless wispers

Denna låt är definitivt ej tillämpbar på mitt liv men den berör mig djup ändå.

I'm never gonna dance again the way I danced with you

I feel so unsure
As I take your hand and lead you to the dance floor
As the music dies, something in your eyes
Calls to mind the silver screen
And all its sad good-byes

I'm never gonna dance again
Guilty feet have got no rhythm
Though it's easy to pretend
I know you're not a fool

Should've known better than to cheat a friend
And waste the chance that I've been given
So I'm never gonna dance again
The way I danced with you

Time can never mend
The careless whispers of a good friend
To the heart and mind
Ignorance is kind
There's no comfort in the truth
Pain is all you'll find

I'm never gonna dance again
Guilty feet have got no rhythm
Though it's easy to pretend
I know you're not a fool

I should've known better than to cheat a friend
And waste…

Nu åker de vackra minnena ut

Jag blev dumpad av en vän på försommaren. Det funkade inte på grund av logistikproblem - han bor för långt bort och har fått ändrade arbetsförhållanden. Saknaden har trots det varit enorm. Jag har vårdat hans minne och bestämt mig för att inte smälla i någon dörr alls utan ha en öppen väg tillbaka om saker och ting ändrar sig i framtiden.

I veckan fanns ett reellt skäl att söka kontakt igen. Ett av hans ägodelar måste bort. Ett svar som "jag hämtar upp den när jag är i närheten", "slit den med hälsan" eller "lämna till stadsmissionen" var det jag förväntade mig.

Mitt mail lästes massvis med gånger - jag har läsnotifikation på det - men inget svar. Jag skickade ett vänligt förtydligande om han möjligtvis inte förstått mina avsikter - det var ett enkelt praktiskt problem och jag förtjänar faktiskt klart besked.

Vid uppbrottet frågade han "Vi kan väl vara vänner?" och jag svarade självklart "ja"

Varför frågade han detta? Var det bara ihåliga ord för att döva ett dåligt samvete? 

När jag började helgstäda dök de torkade rosorna jag en gång fick av honom upp. De hade legat i en vacker skål det sista då buketten höll på att rasa samman. Nu åker de ut. Hans ägodel kommer att komma till nytta på ett eller annat sätt. Nytt år kommer och jag står förhoppningsvis rustad.

Det är bara de som kommer på partyt som räknas

Min x-pojkvän är på bröllopsresa i främmande land. Han ser överlycklig ut. Hans fru är ”petit” och näpen. Jag vet de delar samma intressen och har bättre förutsättningar än vad vi hade. Jag önskar honom all lycka i världen. 

Men det gör ont ändå. 

Inte för att vi hade kunnat vara ett par utan för alla misstag jag begått de sista 5-6 åren. X-pojkvännen är inte ett av dem men misstagen före och efter. All den tid jag lagt på att våndas och vänta. All energi jag lagt på fel kandider. All tid jag lade på affärsmannen. Till och med dunderhiten min siste riktige vän var känns som ett misstag. Vi hade det bra men han stoppade mig från att träffa "den rätte".

När jag väl normaliserats tack vare siste vännen så orkar jag inte söka. Jag har ledsnat på att vänta. Jag har ledsnart på stöket och spänningen när jag har någon på gång. Det tar för mycket energi. Jag passar hellre. Jag vill ha sinnesro

Mannen jag återknöt bekantskapen med för ett par månader hörde av sin snabbt nyligen trots fortsatt exil i utlandet. Han är inte körd ännu men jag hyser inget hopp direkt. Hade han menat något mer än "fuck-buddy" så hade han hört av sig under resorna. 

Killen jag var på superdejt med i helgen har jag gett upp också. Jag kom hem med tindrande ögon - det var underbart. Jag trodde mig hittat en vän av samme kaliber som siste långtidsvännen. Men hans långa utvecklade texter och ständig nätnärvaro förbyttes till artiga och korta fraser strax efter dejten. Vi hann dock komma överen om den dejt till - men det var väl läpparnas bekännelse - ej hans hjärta. Han har inget intresse längre men vad som hämmar honom vet jag ej och det skiter jag i. Jag ha vett att dra numera när jag får dessa vibbar. 

Jag är så less på detta nu så jag nästan sade upp bekantskapen med siste dejten. Några väl valda artiga uppskattande ord som antydde avslut men med bakdörren öppen. Jag spelade över bollen på hans planhalva för att få hjärnan och hjärtat fritt från grums. Jag vill inte ”hang out there for nothing”. Jag orkar inte med mer

Det är bara de som kommer på partyt som räknas. 

Blir jag snoozad?

Jag känner mig blåst igen eller möjligtvis så är jag ovanligt intresserad.  Fyra veckors tystnad - ja visst åkte han utomlands men de finns ju mail exempelvis.

Jag vet inte riktigt vad som sker. Utsätts jag för ett practical joke som hämnd för gamla passivitets-synder? Är han bara sjukt upptagen eller vad sjutton händer?

Vill han kunna styra kommunikationen och ha en relation alternativt "ringa booty calls" på helt egna premisser? Eller har han redan har dragit sig ur utan att orka tala om det?

Telefonnumret jag har finns ej registrerat någonstans. Ingen svarar på samtal. Ingen läser SMS:en. Jag gissar det är ett kontantkort för dejtingbruk. Det vill säga det kommer stoppas i hans telefon först den dagen han finner det motiverat. Då kan det vara för sent.

Självklart skriver jag med värdighet och definitivt inga anklagelser, inga långa texter, inga trånande texter eller liknande. Bara två vänliga korta texter. Jag får ännu kortare texter tillbaka.

Jag tror jag är satt på snooze men skälet till detta vet jag ej.

Det är enerverande och obehagligt men lite härligt att känna äkta känslor igen. 

Ibland längtar jag nästan tillbaka till likgiltighetens träsk...

Känner mig som en tonåring igen

Det har varit tuffa månader med massor med jobb, ingen träning, knappt någon sömn och absolut inget dejtande. Jag har sörjt min forne vän innerligt och väl.

För en vecka sedan fick jag en hälsning från en av de män jag hade kontakt med strax efter den stora kraschen med "affärsmannen" (allt för nära inpå gissar jag). Jag föll för hans hjärna redan då men vid första dejten så blev det tvärstopp trots timmar av djupa samtal per telefon.

Under drygt ett år dök det upp den ena efter andra "booty callet" av riktigt dålig kvalitet. Han sjönk allt längre och längre ner i dyn. En dag skrev jag rakt ut:

"Jag vill inte ha sex eller en affär - jag vill ha en man jag kan lita på till 100% och en som finns kvar för mig."

Med vändande post kom:

"Jag finns här för dig dygnet runt" 

Jag teg. Jag ville inte ha honom då. Allt kändes så solkigt. Jag var inte heller redo att ta emot honom.

Åren gick. Vi råkades i somras och han visade att han bjöd till fast nu som en riktig gentleman. Det kom en invit  för en tid sedan. Jag svarade "det skulle vara trevligt någon gång" och nu blev denna gång av.

Det var gissningsvis var något med feromonerna toppat med den solkighet som de sexuella inviterna ingav som störde mig då. Men efter helgens erfarenhet så är jag begeistrad. Han överträffade förväntningarna rejält.  Och då syftar jag på vår mentala connection, hans hjärna och person. Vi hade en fantastisk middag inramad på ett sätt jag aldrig varit med om förut.  Vi har massor gemensamt som var okänt sist. Jag började känna åtrå på tre meters avstånd. Hjärnan måste vara med - annars går det ej.

Ett hopp började spira. Jag kanske funnit en man värd att satsa på. En man som garanterat är single och troligtvis utan ryggsäck.  Jag var så nöjd  med att ha kommit över det som störde mig sist till förmån för hans inre vackra själ och brillianta hjärna. Killen har stake helt enkelt på många sätt.

Jag hörde av mig lätt nervös och tackade för senast. Då kommer "bomben":

"Jag är utomlands drygt en månad"

Jag börjar bli nervös....pirrig... ja allt möjligt....känner mig som en tonåring.

Sjöblöt i minnen

Jag vandrade idag "sjöblöt" i minnen vid Skärhamn - en av kustens pärlor Jag satte mig på fiket och tog en kopp. En trubadur sjöng makalöst bra musik mot museet till. Jag mindes en av de riktigt bra stunderna med Mannen. Det gjorde lite ont.

Jag valde att gå rätt snart då musikern var lite för bra för mitt eget bästa. Den rörde runt rejält bland sentimentala minnen. Jag rundade kvarteret för att ta bilen hem och då dånar "Still got the blues for you" med Gary More ut ur nästa restaurangs anläggning.



Used to be so easy to give my heart away
But I found out the hard way
There's a price you have to pay
I found out that love was no friend of mine
I should have known time after time

So long, it was so long ago
But I've still got the blues for you

Used to be so easy to fall in love again
But I found out the hard way
It's a road that leads to pain
I found that love was more than just a game
You're playin' to win
But you lose just the same

So long, it was so long ago
But I've still got the blues for you

So many years since I've seen your face
Here in my heart, there's an empty space
Where you used to be

So long, it was so long ago
But I've still got the blues for you

Though the days come and go
There is one thing I know
I've still got the blues for you.

Schack matt!

Denna gång kan jag i alla fall med stolthet säga - jag sa rätt ord vid avskedet.
Sen om budskapet gick fram eller ej vet jag inte.

Outsäglig sorg

Han valde att gå en annan väg. På grund av avståndet. Jag själv hade lyft frågan flera gånger av samma skäl. Det gjorde ont många gånger sista halvåret. Men jag var ju inte på väg någon annan stans och jag tyckte för mycket om honom. Jag väntade tålmodigt på att hans arbetssituation skulle föra honom åt mitt håll igen. Detta skedde ej.

Jag var tyst. Han pratade. Jag ställde en fråga. Men vad var den han sa? Jag inser att jag stängde av sinnena för att bekämpa reaktionen. Jag var tagen....

Jag kan inte säga ett enda ont ord om honom. Han var näst intill perfekt. Och det står jag för trots dryga årets bekantskap. Han var strålande i allt - vilken man!

Det enda dåliga med denna relation var just avståndet och den smärta då de få dejter vi bokat det sista blivit inställda. Då inte p.g.a fejkade skäl eller kalla fötter utan livets ibland svåra situationer såsom sjukdom och död. 

Det gör ont var dag

Det gör ont när jag vill dela små vardagsämnen som upplevelser och foton som just denna stund. 

Det gör ont då inga godnatt-hälsningar kommer längre. 

Det gör ont att tänka på alla vackra minnen och allt de vi aldrig gjorde.

Jag saknar honom innerligt

Han satte djupa spår i mig. Det värsta är att efterföljande män kommer få det väldigt svårt att nå samma standard. Jag är bortskämd nu. Jag saknar honom oändligt.