Jag blev dumpad av en vän på försommaren. Det funkade inte på grund av logistikproblem - han bor för långt bort och har fått ändrade arbetsförhållanden. Saknaden har trots det varit enorm. Jag har vårdat hans minne och bestämt mig för att inte smälla i någon dörr alls utan ha en öppen väg tillbaka om saker och ting ändrar sig i framtiden.
I veckan fanns ett reellt skäl att söka kontakt igen. Ett av hans ägodelar måste bort. Ett svar som "jag hämtar upp den när jag är i närheten", "slit den med hälsan" eller "lämna till stadsmissionen" var det jag förväntade mig.
Mitt mail lästes massvis med gånger - jag har läsnotifikation på det - men inget svar. Jag skickade ett vänligt förtydligande om han möjligtvis inte förstått mina avsikter - det var ett enkelt praktiskt problem och jag förtjänar faktiskt klart besked.
Vid uppbrottet frågade han "Vi kan väl vara vänner?" och jag svarade självklart "ja"
Varför frågade han detta? Var det bara ihåliga ord för att döva ett dåligt samvete?
När jag började helgstäda dök de torkade rosorna jag en gång fick av honom upp. De hade legat i en vacker skål det sista då buketten höll på att rasa samman. Nu åker de ut. Hans ägodel kommer att komma till nytta på ett eller annat sätt. Nytt år kommer och jag står förhoppningsvis rustad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar