Efter jobbet i fredags tog jag en sväng mot centrum. På vägen mot bussen passerade jag hotellet. Jag gick längs de stora panoramafönstren och kunde inte bromsa den nostalgiska floden som kom vällande.
Lokalen var full av AW-folk som alltid en fredag. Inget skulle dock kunna få mig att gå in trots att jag inget hellre skulle vilja än att se honom. Jag stannade till vid entreen och letade frenetiskt efter bilnycklarna i en förhoppning att han skulle komma glidande i en taxi och kliva ur. Självklart gjorde han inte det...och jag gick vidare i regnet.
Det umgänge vi hade då var perfekt. Den vännen jag hade i honom likaså. Jag har aldrig haft någon så nära under skinnet i hela mitt liv - då trots långt avstånd mestadels. Han fanns ständigt vid min sida och i mitt sinne. Korta små meddelanden. Fler korta telefonsamtal var dag....ja han fanns alltid där,
Jag vet jag då nöp mig i armen och tänkte "detta är inte sant". Det var det då men den tiden är förbi. Alla kvällar, heta nätter och fantastiska frukostar är förbi och kommer aldrig att upprepa sig. Jag vet det såväl till kropp som själ men saknar honom enormt.
Jag ser mig om efter en ny man men kan inte motivera mig riktigt. Jag orkar inte ens med första "intervjun". Jag orkar knappt motivera mig att skriva till någon alls.
Jag tvekar på en heltidskandidat på en vanlig dejtingsite och en ny av älskartyp. Den senare kan sluta med att jag känner att jag slösat bort tiden igen på "fel" man men jag orkar inte heller med en heltidsvän.
Den mannen jag hade kontakt med under hösten verkar ha glömt av mig helt. Jag förstår inte vad som gick snett egentligen mer än fragmentiseringen....jag förstod honom inte och han kunde inte ta sig tid.
Jag vill inte befinna mig i vacuum. Jag känner inte igen mig själv. Jag finner inte marknaden intressant just nu... och jag saknar honom oändligt. Jag vill inte vara ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar