Jag hade ett oväntat möte på Viktoria Milan. Det var en man med en underbart vacker kropp. Bilderna var proffessionella och utsökta. Inget utlämnades dock - de bara retade aptiten. Han jobbade i reklambranchen och hade tillgång till ett par artistiska fotografer. Ögonfröjd! Mums!
Vi växlade några ord om konsten och vad som gjorde oss lyckliga. Han hade ett vackert och poetiskt språk. I morse kom han på hur långt bort jag bor och sa adjö på ett oerhört vackert och vänligt sätt.
Redan vid första anblicken så påminde Scuba om min gamle vän - dvs innan hans envisa långdistanstränande slitit ner honom. Eftersmaken följde mig hela dagen och kryddades av snålblåst och höstfärger. Jag började lida av den bitterljuva saknaden igen och ifrågasatte vad jag gör. Jag kan ju aldrig ta upp en känslig konversation med affärsmannen igen - jag har tappat lusten till detta och han förtjänar det inte heller. Hans systematiska ignorererande när det passar honom gör mig vansinnig. Jag har fått nog. I minnena kan jag tyvärr vältra mig i fortfarande.
Jag skickade följande till Scuba:
You reminded me very much of an old friend I once had. We shared a lot virtually by mail, met a few times, had sex once - it was amazing I never told him anything of what I felt for him. I just pretended to "move on" too stubborn, too brave and too independent. When I later tried to reconnect he was on another planet and still are. Your body looks just the same. Your language too. I do move on. Better and better for each day. New impressions and new wonderful men (or one man) will make up for all old pain. Its just that separation is just like griefe - a process. You loop again and again. Thanks for nice images and nice chat. Good bye!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar