Idag tvivlar jag på allt. Det goda. Det vackra. Det fina. Jag tvivlar på hans ord. Detta var kanske ett sätt att dumpa mig. Han kanske var trött på mig. Inte för att jag tycker att jag varit till mycket besvär men ändå. Han kanske funnit något intressantare och drar till med att han och hans fru skall börja om.
Det är det som är det trista med nätbekanta. De kan skriva precis vad som helst och jag kan inte "känna" om det är sant eller ej. Telefonsamtal känns överflödigt. Jag vill men inser att det kanske är bäst att avstå. Är han ärligt så måste jag backa omgående. Är han oärlig så kommer han inte ringa mig ändå.
Det som talar för att det han skrev är sant är hans sanna och uppriktig glädje när vi sågs för att inte tala om glädjen dagarna efteråt. Det faktum att han verkade sitta och vänta på mitt svar som kom via Facebook också. Jag skickade ett långt och två väldigt korta mail på ett dygn. Alla blev lästa omgående.
Ikväll skulle jag vilja maila honom och säga att jag tvivlar på allt. Precis allt. Men jag gör det inte. Varför riskera att hacka i ett blödande hjärta eller ärrad själ? Han har nog med sitt. Jag hade honom bara till låns men jag sörjer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar